Skip to content

”Då föddes dagens Sverige”

30 april, 2009

DICK HARRISON, professor i historia vid Lunds universitet,  föreläste i Kristianstad (090423) om 1809 års krig, då Sverige förlorade Finland till Ryssland.

– Det var ett nationellt trauma som tog mycket lång tid att hämta sig ur, men det var under det traumat som det moderna Sverige föddes, säger Dick Harrison efter att under nästan en och en halv timme redogjort för varför kriget ägde rum och varför det gick som det gick.

Det kunde ha slutat annorlunda, där ett scenario är att Sverige bara hade behövt avträda delar av Finland. Nu amputerades Sverige på en tredjedel av sitt territorium, vilket skapade det trauma ur vilket nationalstaten Sverige växte fram i likhet med de övriga nationalstaterna i dagens Europa.

Källa: Kristianstadsbladet (090424)

Då föddes dagens Sverige

*

Dick Harrison skriver förra året i SvD (081016) i en understreckare om

Svenskarna på andra sidan Bottenhavet

ÖSTERLAND. Finska kriget 1808–1809 innebar slutet på 600 års gemensam svensk-finsk historia. Allra mest berörde konflikten den svenskspråkiga befolkningen i Finland, som gick från att vara ett riksbärande skikt till en minoritet i sitt eget hemland.
För två sekler sedan sprängdes det svenska riket i två delar. År 1808 gick östra rikshalvan för alltid förlorad för det svenska riket. Den fred som slöts mellan Sverige och Ryssland 1809 innebar slutet på 600 års gemensam svensk-finsk historia. Vad som varit snudd på omöjligt att föreställa sig på 1500- och 1600-talen – ett självständigt Finland – är i dag en självklar och av ingen ifrågasatt realitet.

Det kommer följaktligen knappast som någon överraskning att detta och nästföljande år rymmer åtskilliga jubileer och minneshögtider med svensk-finsk historia i fokus. 1808–1809 års konflikt är det hittills sista stora krig Sverige har tvingats utkämpa. Det fick oerhörda territoriella konsekvenser och skapade ett av våra största nationella trauman. Den moderna svenska nationalismen, med allt från dådkraftiga vikingar till blågula flaggor och dalahästar, tar sitt avstamp i de känslor som frambesvors av nederlaget. För Finlands del innebar kriget och freden begynnelsen på vandringen mot den självständighet som skulle komma ett drygt sekel senare. Högtidlighållandet av 1808–1809 års händelser är alltså lätt att förklara och högst lovvärt i en tid då det inte är givet att ens universitetsstuderande i ämnet historia vet att Sverige och Finland en gång var samma rike. (Jodå, jag har själv drabbats av sådana studenter).

Sett ur detta perspektiv är det logiskt att rikta strålkastarljuset mot den enskilda grupp som sannolikt berördes allra mest av krigets utgång: den svenskspråkiga befolkningen i Finland. Från att under flera århundraden ha utgjort ett riksbärande skikt har dessa människor successivt förvandlats till en allt mindre minoritet i sitt eget hemland, till råga på allt en minoritet som det stora flertalet rikssvenskar i dag har erbarmligt dåliga kunskaper om. Hur många är de? Varför finns de i Finland över huvud taget? Hur länge har de bott där? Och hur reagerade de 1809?

En utmärkt introduktion till det svenskspråkiga Finlands historia är den nyutkomna boken Sveriges Österland. Från forntiden till Gustav Vasa (Svenska litteratursällskapet i Finland, Atlantis, 334 s). Författaren, Kari Tarkiainen, med mångårig erfarenhet inom arkivväsendet i både Finland och Sverige, bjuder läsaren på ett myller av fakta fördelat på tematiska kapitel om krig, frälsesläkter, ortnamn, kyrklig kultur, språkgränser, invandring, seder och bruk, Mikael Agricolas kunskapsnivå, med mera. Målet är att skapa en helhetsbild, så väl det nu låter sig göras, av Sveriges och svenskarnas betydelse för Finlands utveckling från forntiden till 1500-talet. (Perioden efter Gustav Vasa kommer att behandlas i andra volymer.) Tarkiainen väjer inte för långa, utförliga presentationer av invecklade forskningslägen och akademiska debatter – låt vara att han väljer att hoppa över ett mindre antal heta frågor, till exempel rörande dateringen av vissa fälttåg – trots att dylik prosa inte sällan brukar uppfattas som svårtillgänglig för den icke-akademiske läsaren. Tillvägagångssättet visar på respekt för läsaren. Lägg därtill att boken är både välskriven och rikt illustrerad.

Några revolutionerande synpunkter anlägger Tarkiainen inte; ej heller saluför han några egentliga nya rön. De åsikter han ställer sig bakom ligger huvudsakligen i linje med rådande forskningsläge. Inlemmandet av Finland i det svenska medeltidsriket tolkas därför som en följd av att Sverige på 1200-talet fick fasta politiska och kyrkliga strukturer, inte minst under Birger jarl och hans söner. Riksformationen, som inleddes i Väster- och Östergötland och fortsatte i Svealand, resulterade i en kraftfull expansion i perifera landskap, som Småland, Värmland och Hälsingland, i förlängningen även i övre Norrland och Österland (som nuvarande Finland länge kallades). Jämfört med utvecklingen väster om Bottenhavet hade emellertid den rikssvenska framryckningen i Finland markanta särdrag, något Tarkiainen är noga med att påpeka. Närheten till det likaså expansiva ryska furstendömet Novgorod gjorde att kolonisationen, kristnandet och etableringen av ett svenskt välde fick en stark militär slagsida. Borgar byggdes, resningar nedkämpades och plundringståg i gränstrakterna blev närmast rutin. Liknande scenarier utspelade sig inte i medeltidens Norrland eller Småland.

I vissa infekterade spörsmål har det uppenbarligen varit svårare för Tarkiainen att välja sida. Som exempel kan nämnas debatten om den svenskspråkiga befolkningens ålder. Många lärda gräl har utkämpats rörande den äldsta tiden. När slog sig svenskspråkiga bönder och fiskare för första gången ned i Österbotten och Egentliga Finland? Redan under järnåldern? Eller först under medeltiden? Kan man spåra en kontinuitet från järnåldersbosättningen i Österbottens kustland och den bevisligen svenskspråkiga bosättningen under medeltiden? Finska forskare har generellt sett talat sig varma för idén om diskontinuitet, att Österbotten drabbades av demografisk nedgång under yngre järnålder, medan svenska forskare har varit mer benägna att tro på en kontinuerlig bosättningskultur. Kari Tarkiainen redogör översiktligt för båda sidors argument men väljer själv, när han slutligen måste bekänna färg, att senarelägga den svenska kolonisationen till medeltiden, mer specifikt till den tid då kristnandet inleddes. Möjligen, accepterar han, fanns det redan dessförinnan en svenskspråkig befolkning på Åland, men i övriga Finland var svenskarnas närvaro en följd av kristendomens införande och riksbildningen. Den svenska kolonisationen i områden som Nyland – som tidigare hade varit relativt obebott – var omfattande på 1200-talet och under första hälften av 1300-talet, för att därefter avstanna. Varför? Ingen vet, men det i särklass mest sannolika är att det demografiska underlaget saknades. Digerdöden och påföljande pestepidemier drog undan mattan för fortsatt svenskspråkig expansion.

Genom att lägga tonvikten vid sådana demografiska faktorer och vanliga människors levnadsbetingelser undviker Tarkiainen att bli indragen i ännu en omgång lärda spekulationer om de svenska ”korstågen”, de fälttåg som av tradition har uppfattats som banbrytande för en svensk erövring av Finland. Han noterar, liksom övriga forskare, att vi saknar belägg för Erik den heliges ”korståg” i mitten av 1100-talet. Han är även mycket försiktig med att dra långtgående slutsatser av de ytterst få notiser som finns om krig och svärdsmission på 1200-talet. Däremot gör Tarkiainen en intressant poäng av att det saknas tecken på att det inhemska finskspråkiga stormannaskiktet lät sig rekryteras till de rikssvenska administrativa nätverken, något som fick till följd att det inte uppkom ett finskspråkigt frälse. Stormännen i det senmedeltida Finland hade, såvitt vi kan bedöma, rötterna på andra sidan Östersjön.

Stämmer detta? Och i så fall – varför? I de ur rikssvensk synvinkel perifera landskapen väster om Bottenhavet anslöt sig de lokala stormännen gärna till rikssvenska strukturer. Många av dem gifte in sig i andra frälsefamiljer, skaffade vapensköld, stridshingstar, sätesgårdar och blev med tiden aristokrater. Detsamma skedde i stora delar av det västslaviska och baltiska område som utsattes för tysk expansion under högmedeltiden. Men inte i Finland? Varför inte? På denna punkt kan Tarkiainen, lika lite som andra forskare, lämna någon övertygande förklaring.

Om Kari Tarkiainens bok har karaktären av en stor syntes gäller det motsatta i fallet med Jan Samuelsons Eliten, riket och riksdelningen. Sociala nätverk och geografisk mobilitet mellan Sverige och Finland 1720–1820 (Svenska litteratursällskapet i Finland, 254 s). Samuelson, verksam som docent vid Mittuniversitetet i Härnösand och med mångåriga studier av svensk adelshistoria bakom sig, har inte sammanfattat utan rentav skapat ett forskningsläge. Syftet med Samuelsons undersökning är att utröna vilken effekt 1809 års fred egentligen fick för de närmast drabbade, det vill säga de officerare, ämbetsmän och präster som i och med det svenska nederlaget tvingades välja herre – den svenske kungen eller den ryske tsaren. Hur starka var egentligen banden mellan den svenska och den finländska adeln före 1809? Vad hände när riket delades med våld och det gamla Österland blev ett ryskt storfurstendöme?

Samuelson skildrar hur de svenska och finländska eliterna under 1700-talet i praktiken fungerade som en gemensam elit, välintegrerad och välfungerande inom ramen för det svenska riket. En tredjedel av alla giftermål inom den finska adeln var riktade över havet; familjerna hade ett ben öster om Bottenhavet och ett ben väster därom. Om vi vänder blicken mot hur officerare, biskopar och präster reste mellan bygder och landskap är det svårare att finna övertydliga band mellan Finland och resten av riket, men inget tyder på att ämbetsmännen i de finska landskapen betedde sig på andra sätt än ämbetsmännen i de svenska. En genomgående trend på 1700-talet, bland annat för civilämbetsmän, var att de i allt större utsträckning rekryterades inom sina egna hemregioner och inte flyttade över stora avstånd, men det gällde för såväl svenska som finska landskap. De lokala eliterna fick helt enkelt möjlighet att göra karriär på hemmaplan. Det är inte detsamma som att riksdelarna höll på att glida isär.

Att utifrån samhällselitens beteende dra slutsatsen att Sverige och Finland var i färd att gå skilda vägar under 1700-talet är alltså omöjligt. Men sedan kom 1808–1809 års krig. Allt förändrades. Andelen adelsäktenskap över havet minskade drastiskt. De allra flesta finländska officerare valde att bli kvar i Finland och bli ryska undersåtar, något som också var ekonomiskt fördelaktigt, även om en minoritet flyttade över till Sverige. Bland prästerna var det högst ovanligt att man lämnade hemsocknen för att segla västerut, likaså bland ämbetsmännen. De allra, allra flesta blev kvar och levde vidare som tidigare, men med nya herrar.

Gemensamt för Kari Tarkiainens och Jan Samuelsons böcker är att de båda vänder sig mot den anakronistiska nationalism som tidigare brukade genomsyra verk med svensk-finska historiska teman. Tarkiainen gör vid upprepade tillfällen i sin syntes helt klart att ingenting tyder på att det uppstod politiska, språkliga eller sociala konflikter mellan svensk- och finskspråkiga grupper under medeltiden. Samuelson konstaterar att det är omöjligt att uttala sig om huruvida medlemmarna av den elit som drabbades 1809 var nationellt sinnade, om de kände sig finsk- eller svenskpatriotiska. Det enda vi kan säga med bestämdhet är att de agerade helt i linje med hur vanligt folk brukade agera i äldre tid. ”Man anpassar sig, där så är möjligt, hellre än att bryta upp till en osäker framtid i en främmande miljö. /…/ Jag är övertygad om att det i vardagslivet mera var strävan efter ett gott liv än några övergripande frågor om nationens ära, makt eller betydelse, som styrde människors handlande och präglade deras värderingar och sätt att tänka”.

Jag kan inte finna annat än att slutsatsen är korrekt. Att sätta nutidens etniska och nationellt färgade glasögon på gångna tiders män och kvinnor är ett oskick. Ju fler lärda och lättlästa historiska verk som antar samma ståndpunkt som Tarkiainens och Samuelsons, desto bättre.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet

Källa Svenskarna på andra sidan Bottenhavet

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: