Skip to content

Före och efter Finska kriget 1808-1809 – Av Cenneth Wedin

14 april, 2009

Efter freden i Veräla 1790 levde Sverige och Ryssland i fred med varandra i sjutton år, man hade också samma syn på de oroligheter som skedde i Europa på grund av den franska revolutionen. Sverige och Ryssland var förenade genom konventionerna om väpnad neutralitet dels från år 1780 och dels från år 1800. Även Danmark hade förbundit sig genom 1800 års konvention ”att hålla Östersjön stängd för varje fientligt försök af de främmande hofven, samt att använda alla möjliga medel till dess kusters försvar mot förtryck och våld”. År 1807 var kriget i gång igen vid Sveriges gränser mot Pommern när Napoleon vann seger på seger i Europa. Sverige tvingades avstå från neutraliteten redan 1805 och hade då lierat sig med England och Ryssland, men efter ett franskt avgörande slag 1807 mot ryssarna tvangs dessa till fred med Frankrike. England var nu Sveriges ende kvarvarande bundsförvant, både Frankrike och Ryssland pressar Sverige att bryta sina förbindelser med EnglandLäget i Sverige, som även omfattar bl a Finland, var att utöver landstridskrafterna hade Sverige en stark örlogsflotta med bas i Karlskrona och en skärgårdsflotta med huvudbas i Stockholm för den svenska eskadern samt fästningen Sveaborg som huvudbas för den finska eskadern. Till den finska eskadern rekryterades båtsmännen från Åbo och södra Finland. Skärgårdsflottan tillhörde från år 1777 och fram till år 1824 arméstridskrafterna och kallades då Arméns flotta, enligt Gustav III:s beslut. Därefter slogs den samman med Örlogsflottan igen. Alla dessa krig krävde stora uppoffringar även av bönderna vad gällde utskrivning av unga män, tillhandahålla förläggning, proviant och andra förnödenheter till trupperna samt extra krigsskatt. Tillgången på mat i krig kunde vara mycket ojämn och många gånger levde soldaterna på svältgränsen, vilket också gemene man gjorde. Den än idag vanliga krigarsoppan, ärtor med fläsk, var ofta tillsammans med brödet en basföda i soldatens kost. Råa ärtor kunde utan ”besvär” tas med i trossen eller medföras i portioner av var man. Vatten uppbådades under vägen, likaså köttet från ett eller annat djur från någon gård eller jagat i skogen som komplement till ärtorna. Både till sjöss och på land ansågs brännvin i lagom mängd som hälsosamt och vid behov även uppmuntrande.

Fältjägare Eric Eriksson Redlig i Finska kriget 1808-1809

Västerbottens regemente var en fredsorganisation och utbildningsdepå som i händelse av beredskap eller krig kunde delas i två krigsbataljoner; den norra och den södra bataljonen. Den södra bataljonen hade sina rotar i de södra socknarna i Västerbottens län. När kriget brutit ut 1808 sprids budet om mobilisering så småningom även i Sverige. Fältjägaren Eric Eriksson Redlig lämnar sin familj och soldattorpet för att vandra till kompaniets samlingsplats för att sedan den 10 mars påbörja marschen med södra bataljon till Sundsvall, för att där delta i kustförsvaret. Södra bataljonen, organisatoriskt Överstelöjtnantens bataljon ur Västerbottens regemente nu under befäl av överstelöjtnant von Knorring var ett av de förband som tilldelas Norra fördelningen. I denna fördelning ingick för utom Södra bataljonen, Jämtlands regemente, en skvadron Jämtlands hästjägare, en bataljon från Hälsinge regemente samt ett fältbatteri. I slutet av mars 1808 samlas fördelningen i Sundsvall. Det var tänkt att fördelningen skulle kunna grupperas i Jämtland för att anfalla in i Norge. Norra bataljonen, Livbataljonen, kom efter en snabb march till Uleåborg och efter reorganisationen av Savolaks brigaden som delades ingår Livbataljonen i den nya 5:e brigaden under ledning av överste Johan August Sandels. Hela 5:e brigadens styrka har uppgivits till 5 ¼ bataljoner, 1 skvadron, 1 ¼ bataljon av arméns flotta med 4 kanoner; vilket ger totalt 2 850 man infanteri, 100 man kavalleri, 50 man artilleri, 475 man av arméns flotta. I juni finns Västerbottens södra bataljon i Umeå igen för att ingå i en överskeppning till Österbotten. Överste Bergenstråle leder en del av norra fördelningen, cirka 1100 man och fyra kanoner med uppgift att inta staden Vasa och på så sätt komma i ryggen på den retirerande ryska armén. Här är bl a Lövångers kompani med. Det lyckades dock inte särskilt väl och ett nytt försök görs senare under ledning av överste von Essen med den nybildade Svenska brigaden om 3 600 man, där nu även Västerbottens södra bataljon ingår. Första uppgiften efter en lyckad landstigning blir att marschera sydost ut till Lintulaks för att understödja överstelöjtnant von Fieandts avdelning där som är i strid med ryssarna. Men båda dessa avdelningar förenas redan i Dunkar den 11 juli och lyckas sedan med gemensamma krafter driva tillbaka ryssarna förbi Lintulaks och till Karstula. Här får södra bataljonen ur Västerbottens regemente order att istället ansluta sig till Fältarméns huvudstyrka vid Kuortane och deltar sedan i huvudstyrkans strider i Finland. Västerbottens Regementes båda bataljoner förenas i norra Finland efter stilleståndet i Olkijoki den 19 november 1808. Eric Eriksson Redligs vidare öden under kriget i Finland är ännu okända. Men han kan även ha deltagit i flera strider under 1809 mot ryssarna i det egentliga Sverige, bl a i Furumarks strid vid slaget om Sollefteå den 15 maj 1809 för att där bli tillfångatagen och senare vid frisläppandet dö på vägen hem. Efter fredsslutet den 17 september 1809 skulle huvudkontingenten av fångarna sändas hem. I slutet av oktober paraderade de inför tsar Alexander I och den svenske ministern, innan fångarna den 2 november 1809 påbörjade marschen över Karelska näset hem till Sverige. En uppgift finns att Eric dog den 29 november 1809 efter strider i Finland. Årtalet stämmer med Rekryteringsrullor 1809 där nr 99 Redlig står som ”Vacant 29 nov”. I rullorna för 1810 är roten Redlig fortfarande vakant men anteckningarna där kan tydas till 29 november 1808 istället.  Från den 28 mars 1809 skall en Anders Nilsson Bom täcka vakansen. Fältjägaren Eric Ericsson kom dock inte hem och han bör anses ha avlidit den 29 november 1808.

När det gäller transporter vid den här tiden fanns i grunden ett riksomfattande (Svergie och Finland)  civilt transport­system av både post och människor i och mellan båda riksdelarna. Värds­husen hade skyldighet enligt sina privilegiebrev att tillhandahålla hästar och ibland även vagnar för skjutsar till nästa värdshus. Men vid större belastning som när militär träning eller krig var i görningen fick bönderna också bära en mycket stor del av bördan när deras djur och vagnar helt enkelt rekvirerades av kronan. Det var den regionala eller lokala stadsförvaltningen, landshövdingarna eller kronofogdarna, som ansvarade för att transporter rekvirerades för krigsmaktens behov. postturer-1698-1 Bild: Sveriges postturer 1698. Originalet finns på Dansk Post- och Telegrafmuseum. Både sjövärnet och lantvärnet av Sverige byggde till mycket stor del under den här tiden på att inkallade båtsmän och soldater för egen kraft skulle inställa sig till samlingsplatserna som låg i kompaniområdena i närheten av byarna där de bodde. Efter samling och utrustning ur kompaniförråden anträdde de samlade förbanden sin i förhand fastställd marschväg till inställelseplatsen för Regementet, med fastställda dagsturer och fastställda uppehåll. Båtsmännen fick i början färdas långa vägen till sin örlogsstation, senare infördes systemet med transport sjövägen i så kallade lodjor. Det var en större roddbåt som tillverkades inom bondekolletivet som båtsmännen tillhörde. På sjöspråk var en lodja en typ av ”åttahuggare”, det vill säga en 12 meter lång och 4 meter bred roddbåt med åtta par åror, som också kunde seglas. Denna farkost kunde transportera omkring 25 båtsmän (ett korpralskap; en korpral och 24 båtsmän) och får väl anses ha utgjort en bra träning både i rodd och både i segling på väg till deras inställelse, likväl som soldaternas marsch till inställelseplatser gav träning för deras kommande värv. Men tidpunkten för inställelsen kunde försenas väsentligt för båtsmännen på grund av väder och vind. Den gemensamma utrustningen drogs med häst och vagn, den så kallade trossen, senare blev både soldater och båtsmän också skjutsade med häst och vagn till förbandens samlingsplats. Även efter organiserandet av förbanden ålades civilbefolkningen ibland att genomföra transporter av förbanden till deras platser för strid. Väl i strid eller under de långa marscherna däremellan tvangs soldaterna normalt själva bära sina tillhörigheter och matransoner, för trossförbanden hade efterhand omorganiserats till ett minimum när Finska kriget började 1808. Villkoren för officerarna skiljde sig markant, även om de delade soldatens vedermödor och död hade officeren det mer förmånligt när det gällde kläder, mat och förläggning. Officerarna förde dessutom med sig sina tillhörigheter i trossen. Till del gällde samma system för transporter i skärgården när civila transporter av trupp och förnödenheter rekvirerades. Sammaledes var det naturligtvis åt andra hållet när officerare, soldater, båtsmän, hästar, kistor samt materiel skulle hem igen. Den östra riksdelen hade tillhört Svenska riket i över 600 år men förlorades i freden med Ryssland i Fredrikshamn den 17 september 1809. Därmed hade Ryssland erövrat bl a det nuvarande egentliga Finland samt ögruppen Åland. Finland blev då ett ryskt storfurstendöme och blev fritt först 1917 då finländarna bildade en egen republik i skuggan av Ryssland. Efter Finska kriget 1808-1809 erbjöds bl a finska soldater och båtsmän med sina familjer att flytta till Sverige. Även om det ändå var så att flertalet soldater återvände hem till sina familjer och att fler finska officerare än beräknat antog erbjudandet, så bidrog det säkert till en betydande finsk invandring i Sverige. Det fanns också påtvingad omflyttning under åren av svenska och finska båtsmän till södra Sverige, t ex omkring 500 finska båtsmän till Bohuslän för att möta det stigande behovet av båtsmän på svenska fartyg. Flera ortsnamn i Finland har än idag kvar sitt svenska ursprung och är man finlandssvensk har man fortfarande rätt till det svenska språket som sitt modersmål. Eftersom finska språket och finlandssvenska språket är jämställda i Finland är rättigheter till svenska språket i utbildning samt skyldigheter för det administrativa Finland att kunna både tala och skriva på svenska fastställt i finsk lag. Åland fick en mer självständig förvaltning inom den nya republiken Finland. Källor Finska kriget 1808-1809, utgiven 1898, Carl Otto Nordensvan. Beskrifning öfver Finska kriget åren 1808 och 1809, utgiven hos G Nordenswan 1850. Generallöjtnaten Michailofski-Danilefski. (Översättning från ryska) Vår Svenska Historia, ISBN 91-27-00783-9, utgiven av Bröderna Ekstrands tryckeri 1978. Alf Åberg 1978. Svenska öden i ångans sekel, ISBN 91-574-5325-X utgiven 2000 hos Bilda Förlag. Karl-Olof Andersson. Segelfartygens tid, ISBN 978-91-7329-013-5, utgiven av Medströms Bokförlag och författaren 2008. 1809, Rikssprängning och begynnelse 200-årsminnet av Finska kriget, ISBN 0024-5372, utgiven av Livrustkammaren och författarna 2008. Militär ledning; från Napoleonkrigen till Bosnienkrisen. Marco Smedberg, utgiven 2001 av Historiska Media, Lund.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: