Skip to content

Kriget kom till Sävar 1809 – Cenneth Wedin

5 februari, 2009

Ryska förband, ca 10 000 man har avancerat in i Västerbotten vårvintern 1809. Umeå och garnisonen där är taget och viktiga städer längs försörjningsvägen hålls av ryska förband. Ryssarna upprättar sitt högkvarter i just Umeå, nu ledda av generallöjtnanten Kamenskij. Han fick överta befälet den 4 augusti och konstaterar att hans förband finns sprida från Uleåborg, Torneå via Piteå med ryskt centralförråd samt mellan Kalix och Skellefteå och norr Umeå. Det är ett måste att ha trupper där för säkra underhållet och hålla den enda reträttvägen öppen. Den styrka som han nu har handlingsfrihet med är på ca 6 000 man. Kamenskij känner dock ett visst hot från svenska flottan och sänder en bataljon förstärkt med ett Jägarregemente för gruppering krig Ratan. Han vet dock att närmaste svenska militära hot finns vid Öre älv och gör sin plan för att snarast komma till anfall mot den svenska hären där. Men även svenska krigsledningen gör en plan och med en förhoppning i detta läge att kunna samordna den tillfälligt sammansatta armén (Öreälvsarmén), som upprättat en gles försvarslinje nära Öreälven söder om Umeå, med den från Norrtälje avsända expeditionskåren i avsikt att i ”kniptång” överrumplande anfalla och driva ut ryssarna, för att nå en snabb och fördelaktig fred. Högsta befälet över den svenska operationen tilldelas överamiralen Johan af Puke som med sina sjömän och expeditionskåren uppgår till ca 7 500 man ombord på skepp från Norrtälje via Härnösand. Större delen av Kustarmén ilastades vid Gräddö i Norrtäljeviken och Eskadern gjorde ett uppehåll i Härnösand där krigsråd hölls mellan af Puke och generalerna Wachtmeister, Wrede samt von Döbeln och fortifikationsöversten Cedergren med flera medförda befattningshavare.

cw-expkaren2

BILD: Teckning Jacob Hägg

Landstigningen skall ske norr om Umeå efter att ha seglat väl ut i Bottenviken för att undgå upptäckt. Eskadern består av två linjeskepp; Kung Adolf Fredrik och Försiktigheten samt fregatten Jarramas och ett flertal gallärer, kanonslupar ur skärgårds­flottan och roslagsskutor. Den lilla byn Ratan, fem mil norr om Umeå, med sin djupa hamn är utvald för landstigningen för den svenska uppladdningen från sjösidan. Svenska örlogsfaryg har inte så stor erfarenhet om grundförhållanden och lokala sjömärken i dessa farvatten. Bottenviken var ju svenskt ”innanhav” sedan århundraden och svenska örlogsfartyg har inte haft så stor anledning att besegla detta vatten tidigare. Inseglingen mot Ratan gick dock utan incidenter och flotteskadern ankrar upp på redden på eftermiddagen den 16 augusti. Den svenska Expeditionskåren dröjer sig kvar ombord på grund av kustnära dimma till nästa dag. Men generallöjtnanten och chefen för expeditions­kåren, Gustaf Wachtmeister, kände sig också tveksam om hur stor styrka som fienden har i Ratan och om han ligger före i tidsplanen för samordning med Öreälvsarmén eller inte. Eskadern har kommit fram ett dygn tidigare än beräknat. Men hur har Wrede agerat vid Öre älv? Landstigningen sker tidigt på morgonen när först alla tre Jägarbataljoner och Första brigaden med ryttare jämte ett batteri sattes iland, men marschen mot Umeå påbörjades inte förrän vid sextiden på kvällen den 17 augusti. Uppgiften blir att som förtrupp bana väg till Djäkneboda. På sin väg kastar svenskarna undan den ryska bevaknings­styrkan i Ratan och tvingar det ryska förband som grupperat i Djäkneboda till reträtt, trots att läget i Djäkneboda mellan vida sankmarker och ett trångt pass var känd som en ypperlig försvarsställning. Senare på kvällen, när ytterligare ett svensk linjefartyg, Eurydice, ansluter till eskadern, har hela Expeditionskåren väl landstigit, samlats i Djäkneboda och är nu på väg mot Umeå. Fartygen och överamiralen Johan af Puke och hans sjömän är kvar ombord ute på redden. Men en omgång trupper ur skärgårdsflottan och båtsmän med befäl går iland, börjar gruppera och förbereder sig kring hamnen. Uppgiften är att iordningställa för försvar bl a med stöd av skeppskanonerna på kanonsluparna och fartygen samt genom att bygga värn och röja upp terrängen framför så att fienden inte dolt kan smyga på. Nära Öre älv, sydväst om Umeå finns ju Öreälvsarmén och Wrede har inte i tanke annat än att löst, men med stridskontakt, sakta retirera med fienden efter sig. Wrede vill vinna tid innan en större drabbning. Han väntar på general von Döbeln som var på väg från Jämtland med förstärkning. Likaså väntar Wrede på information om Wachtmeisters landstigning. Kamenskij har sänt ut ryska huvudarmén i tre marschgrupper från Umeå den 16 augusti för att påbörja gruppering för anfall mot Wrede vid Öreälven. Den ryska hären närmar sig målet vid Öre älv under andra dagens marsch med första tredjedelen av den ryska Huvudstyrkan.

cw-ratan1

BILD: Del av svenska flotteskadern på redden i Ratan. Teckning av Jacob Hägg.

Utanför Ratan, norr om Umeå, ligger nu ett större landstigningsföretag som Kamenskij får rapport om, ”mer än hundra fartyg” rapporteras från Ryska posteringen på Båkholmen. Kamenskij förstår nu vad som håller på att hända; att dessa båda svenska förband är på väg att tillsammans anfalla honom från var sitt håll och till slut krossa den ryska armén. Kamenskij inser raskt vad som behöver göras och han är känd för att inte dröja med sina beslut. Genast beordrar han ett skenanfall med enbart fyra bataljoner, ca 1000 man, mot Öreälvarmén. Denna avledningsstyrka fick också i uppgift att sedan smyga sig tillbaka, förstöra broarna längs vägen och skydda Umeå, allt för att vinna tid. Samtidigt vänder Kamenskij större delen av huvudstyrkan, nu ca 5000 man, i ilmarsch retur via Umeå och norr över för att möta Wachtmeister innan denne hinner samordna sig med Öreälvsarmén. Wrede märker sent på kvällen den 17 augusti, att den styrka som visade förberedelser till en övergång av Öre älv inte länge var särskilt stor. Först nästa morgon visade det sig att fienden under natten hade avtågat norr ut med eftertrupp som Wredes Jägargrupper har stridskontakt med. Under tiden söker Wachtmeister information om fienden och får av ortsbor veta att en ”hope” ryssar kanske finns vid Bygdeå. Han skickar hela Upplands regemente dit, kanske i akt och mening att skydda expeditions­kårens rygg och söka stänga av ryssarnas försörjning från Piteå, men där fanns inga ryssar. Den ursprungliga Expeditionskåren minskar dock med ca 1 200 man när Upplands regemente enligt ordern stannar kvar i Bygdeå. Marschen med den svenska huvudstyrkan fortsätter den 17 augusti mot Umeå med en kvarvarande styrka om ca 5 000 man. Framryckningen går långsamt och halvvägs till byn Sävar stöter förtrupperna på en rysk avdelning som viker undan. Väl kommen till Pålböle klockan 4 på morgonen stannar den svenska huvudstyrkan för rast i fyra timmar. Kronobergs regemente får order om att gå via Gunnismark, en omväg på 16 kilometer, för att anfallen en eventuellt grupperad fiende i ryggen vid Sävar. Huvudstyrkan och Kronobergs regemente sammanträffar igen i Sävar under förmiddagen och blir stående där även påföljande natt. Ingen fiende har synts till. Här beordrar Wachtmeister halt och började inrätta sig för försvar. Rapporterna om ryssarna ger inte Wachtmeister någon bra bild om deras styrka och före­havande, någonting pågår vid Öreälven, men vad? Kårens general­adjutant Gustaf Lagerbring sändes tillbaka till Ratan med rapporter men också för att anhålla om instruktioner hos af Puke. Men af Puke gav inga instruktioner utan frågade skarpt varför Wachtmeister inte omedelbart gick till anfall mot Umeå. Av någon anledning är det amiralen som leder även striderna i land när det borde vara tvärt om, att amiralen understödjer den svenska hären. af Puke tycker att marschen mot Umeå går för långsamt och försöker att stödja härens framryckning. Han sänder på eftermiddagen den 17 augusti en del av skärgårdseskadern, armén flotta, till Umeå älv under ledning av sin egen adjutant, kapten Nordenskjöld. Uppgiften är att gå uppför älven och förstöra ryssarnas flottbro och om möjligt inta staden. Wachtmeister fortsätter dock att inrätta sig för ett enkelt försvar under resten av dagen den 18 augusti. För att få ett större operativt djup sänder han en bataljon ur Jönköpingsregemente förstärkt med regementets båda jägarförband till byn Tväråmark fem kilometer bort. Därefter ges order om övernattning i Sävar. Högkvarteret lades i järnbrukets herrgård och soldaterna slår läger på båda sidor om den ganska breda Sävarån. Kårens huvudstyrka hade nu minskats med ytterligare ca 400 man utan att egentligen ha varit i strid med fienden. Sävar erbjuder inte lika bra ställning som byn Täfte 10 kilometer längre söder ut skulle ha gjort. Wachtmeister är något obeslutsam och söker inte underrättelser genom spaning mot motståndaren. Men han avsänder en avdelning att återgå till Djäkneboda för att där hämta underhåll och mer ammunition samt att alla regementen beordras hålla ”fältvakt”, en framsänd avdelning på någon höjd eller vid ett fält eller väg för att larma om något händer och ta upp fördröjande strid. Under tiden grupperar huvudarmén i Sävar; nordväst om Sävarån grupperas Jönköpingsregementes andra bataljon som reserv och ”fältvakt” på norra flanken. I byn Sävar står Västmanlandsbataljonen tillsammans med tredje Jönköpingsbataljonen och två kanoner vid bron. Södermanlands bataljon tillsammans med jägare ur både Södermanlands och Västmanlands regementen håller skogshöjden som fick namnet Krutbrånet. I mitten står Svea livgarde, Kronobergs regemente och Engelbrektska regementet. På norra kanten vid vägen mot Pålböle står Livgrenadjär regementet och slutligen grupperas Drottningens livregemente i söder vid vägen över höjden Finnberget. Men en av Drottningens bataljoner sänds vidare som förstärkning till vadet, senare kallat ”Ryssvadet”, vid Ytterboda för att hålla ”fältvakt” tillsammans med den lilla avdelning om en officer och 27 man som tidigare under dagen fått den uppgiften. Den stridbara styrkan i Sävar kan nu bara räknas till ca 5 000 man genom Upplands regementes och övriga bataljoner och mindre utsända avdelningars frånvaro. I Umeå kommer skärgårdseskadern om tio båtar, varav nio kanonslupar upp för Umeälven på eftermiddagen den 18 augusti. Senare på kvällen närmar sig eskadern Umeå stad men tvingas att vända då ryska jägarförband understödda av kanoner ger häftig eld mot båtarna och inga andra svenska förband syns till. Med den knappa information Kamenskij har beslutar han att generalen och fransmannen Anshelm de Gebory med två förstärkta bataljoner, ca 1 000 man, skall företa ett flankanfall från söder och att han själv med övriga ryska trupper skall gå i en svag båge och anfalla från sydväst mot Sävar. Kamenskij framrycker i skydd av mörkret på skogsstigar och längs vägen till Täfteå, där han har ett krigsråd med sina underlydande chefer och avdelar två bataljoner att vara reserv på platsen. Där har Kamenskij nu kvar 13 bataljoner, en avdelning kavalleri och åtta kanoner, inalles ca 4 000 man. Marschorder mot Sävar ges med avmarsch klockan 19 på kvällen den 18 augusti.

cw-svenskarnas_sista_strid

BILD: Svenskar i strid. Troligtvis teckning av Jacob Hård.

Vid tidig morgon, lördagen den 19 augusti väcks svenskarna av skottväxling när ryska spaningsförband, som avancerar före den ryska huvudstyrkan, är i strid med svenska fältvakter ur Sörmlands bataljon vid vägen söder om Krutbrånet. Kamenskij var tydligen inte säker på den svenska expeditionskårens egentliga styrka och gruppering. Anfallet startas därför lite försiktigt med spaningsframstötar. Detta gav viss tid åt svenska utrusande officerare att någorlunda organisera försvaret. Men när ryska anfallet tog fart led svenskarna på västra sidan av Sävarån, Västmanlands och Sörmlands regementen med Jönköpings bataljonen, stora förluster. Bataljonschefen i Tväråmark fick rapporter om stridslarmet och med kurir till Wachtmeister begär han att få ingripa, svaret blev nekande från Wachtmeisters sida och faktiskt ingen av de utsända avdelningarna eller delar av Upplands regemente i Bygdeå återkallades.

cw-savar-1

Bild. Del av informationstavla vid Sävar. Foto 2006

Ryssarna kan trots allt inte genomföra sitt tänkta anfall eftersom fransmannen de Gebory inte riktigt finner sin väg genom svenska skogar och kärr för att i tid kunna delta vid Sävar. Han kom sent in i striden och med bara halva sitt förband när han först stöter ihop med Drottningens livregemente. De försvårar för de Gebory och när sedan en förstärkning från Livgardet med en bataljon kom till platsen så äventyras det ryska framträngandet. De ryska förbanden är utmattade efter den långa marschen från Öre älv via Umeå under natten till Sävar och kraften i deras anfall avtar i intensitet gång på gång. Det ger ett visst andrum igen för de svenske och med möjlighet att återkalla detacherade förband. Men inga svenska förband återkallas. Kamenskij däremot sätter in sina sista reserver och får i man räknat dubbla övertaget mot i strid insatta svenskar. Wachtmeister återtog förlorad mark med tre upprepade motanfall men tvingades till slut att släppa höjden Krutbrånet. Där uppförde Kamenskij en haubits och en tolvpunds kanon. Vid middagstid har anfallet i stort avstannat. Rapport kommer från en rysk kapten på högra flanken som ser en möjlighet att gå över Sävarån mot Grangården med sitt kompani och ta svenskarna i ryggen. Kamenskij svarar genast att kapten får befälet över sex kompanier för övergång av Sävarån. De ryska kompanierna kom över ån vis ”ryssvadet” och delades med tre kompanier mot Sävar och tre kompanier mot Finnberget. För svenskarna blev det ett överraskande anfall i ryggen som i början skapade mycket stor oreda men som lyckas hejdas efterhand. Läget för Wachtmeister är inte prekärt, han ser, sittande på sin häst i kulregnet omgiven av sin stab, att trupperna väl kan försvara sina ställningar och han har hittills bara använts sig av omkring 2 200 man och två kanoner i strid. Men till sina officerares häpnad beordrar Wachtmeister klockan tre på eftermiddagen, inte motanfall, utan Wachtmeister anbefaller allmänt återtåg. Alla förband återkallas för att gå norrut till Djäkneboda. Kamenskij blir förvånad över svenskarnas manöver, men väljer att avstå från att förfölja svenskarna när de lämnar sina ställningar i Sävar. Kanske för att han trodde att detta var ett taktiskt drag av svenskarna för att lura honom i en fälla, samt att de ryska trupperna faktiskt var ordentligt utmattade. Svenskarna kan nu utan större svårighet dra sig ut ur striderna i skydd av sina åtta kanoner likväl som utvilade svenska reserver hållder ryssarna på behörigt avstånd under utmarschen från Sävar by. Det svenska återtåget sker i skydd av två Livgrenadiers-bataljoner och andra Kronobergbataljonen tillsammans med åtta kanoner som ställs på höjden öster om bron. Under återtåget flyttas kanonerna efterhand till nya platser i skydd av svenska Jägarförband. Generalen Wachtmeister sitter på sin häst och låter trupperna marschera förbi innan han rider ifatt huvudstyrkan. Först nu kan ryska Jägaravdelningar långsamt följa efter och når in i Sävar by, över den delvis förstörda bron. Kamenskij håller an ett tag i Sävar under lördagen, i järnbrukets herrgård och trupperna utspisas samt får lite vila. Kamenskij kände ingen seger eftersom den svenska möjligheten att Wrede snart skulle vara i Umeå och därifrån anfalla honom i Sävar tillsammans med Wachtmeister som kunde återkomma från norr fortfarande kvarstår. Svenskarna når Djäkneboda vid midnatt den 19 augusti, men Jönköpings och Kronobergs regementen fortsätter och flyttar de sårade samt artilleriet under natten ut till hamnen i Ratan. Under natten strömmar också fler svenska förband in till Ratan. På morgonen, söndagen den 20 augusti, når regementena med härens sårade och artilleriet fram till Ratan. Ju längre fram på morgonen, desto fler svenska förband anländer och grupperas till försvar i de av flottan förberedda ställningarna runt hamnen och vid vägarna mot hamnen. När nya rapporter kommer om att svenskarna nu även ger upp sina ställningar i Djäkneboda bedömer Kamenskij att de känner sig underlägsna och söker skydd under fartygens kanoner i Ratan. Sagt och gjort, klockan fem på söndagsmorgonen är den ryska armén åter på marsch med mål att eliminera hotet från Ratan för att sedan skynda till undsättning i Umeå. Lite tveksamhet fanns dock kvar hos Kamenskij, även om han fann Djäkneboda övergivet inväntade han en rapport från det förband som utspanade om det fanns några svenskar kvar i Bygdeå. Det gjorde det inte och en rysk avdelning samt trossen och artilleriet beordras till Bygdeå medan den vägen ännu var öppen. Sedan visar sig de ryska Jägaravdelningarna i Ratan och striden kan börja. Det blir flera turer med några ryska anfall som slås tillbaka med stöd av de svenska skeppskanonerna och svenskt motanfall som följs av rysk reträtt till Djäkneboda. De ryska förlusterna är klart större än de svenska. Men även denna gång avstår Wachtmeister från att förfölja de retirerande ryssarna, utan gör istället en förnyad svensk reträtt på tisdags­morgonen den 21 augusti, denna gång ut på fartygen. Av någon anledning vidtog inte svenskarna den uppenbara möjligheten att slå ut ryska arméns försörjning som varit dess akilleshäl redan i Finland, det föll dom liksom aldrig in. Istället skall en underhandling ha skett mellan Wachtmeister och Kamenskij om att svenskarna ostörda skulle få gå ombord på sina fartyg efter att samlat ihop sina sårade och begravt de döda. Än en gång känner Kamenskij att han inte hade uppnått någon avgörande seger. Kamenskij har hela tiden varit mellan två fientliga arméer, som egentligen när som helst kunde skära av honom från behövliga förnödenheter och läget har dessutom bara blivit sämre efter de stora förluster i manskap som ryssarna lidit både under striden i Sävar och under de svenska fartygskanonerna i Ratan. Med svenskarna ombord på fartygen utanför hans räckvidd och en ny möjlig landstigning från den svenska eskadern någon­stans på kusten var underhållet från Piteå och hans förråd i Umeå allvarligt hotade igen. Han visste också att Wrede stod på södra älvstranden utanför Umeå och när som helst kunde gå över älven. Då skulle en ilmarsch mot Wrede inte längre göra någon nytta eftersom det ryska försörjningsläget redan var desperat och stridsvärdet lågt. Ryska arméns enda hopp var egentligen att fortsatta norr ut för att undvika en förnedrande kapitulation. Anm: Stridskrafter*; armé är ett storleksbegrepp, det kan betyda en hel nations samlade landstridskrafter eller högre operativ enhet, d v s en armé sammansatt av armékårer, divisioner och fördelningar samt att flera arméer kan i sin tur bilda en armégrupp. Källor: Finska kriget 1808-1809, utgiven 1898, Carl Otto Nordensvan. Beskrifning öfver finska kriget till lands och sjös åren 1808 och 1809, utgiven 1850, Michajlovskij-Danilevskij, Aleksandr Ivanovic. Vår Svenska Historia, ISBN 91-27-00783-9, utgiven av Bröderna Ekstrands tryckeri 1978. Alf Åberg 1978. Segelfartygens tid, ISBN 978-91-7329-013-5, utgiven av Medströms Bokförlag och författaren 2008. 1809, Rikssprängning och begynnelse 200-årsminnet av Finska kriget, ISBN 0024-5372, utgiven av Livrustkammaren och författarna 2008.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: