Skip to content

Finska kriget 1808-1809, författare överste Carl Otto Nordensvan

7 december, 2008

CARL OTTO NORDENSVAN skrev boken  Finska kriget 1808-1809, vilken utgavs 1898. FAKTA om författaren och översten Carl Otto Nordensvan (1851-1924)

Nedan ett utdrag ur Project Runeberg Finska kriget 1808-1809 (488 sidor) Sid 465ff ur kapitlet Säfvar och Ratan

TEXTEN är alltså från 1898. Språket är detsamma. Det är inte alls svårt att läsa och förstå. Författaren själv militär vet vad han skriver om. Det är riktigt spännande att läsa om Ratan och Bygdeå socken…

***

SÅ SNART DET DAGADES följande morgon, den 17, började landstigningen, och före aftonen voro alla trupper i land. Man hade för färden användt en dag mindre, än Puke beräknat, men icke kunde man denna dag stå overksam på stranden.

Kamenskij, om hvars styrka och förehafvande de svenska befälhafvarna ägde mycket liten kännedom, befann sig, sedan han den 4 augusti i Umeå mottagit befälet, i en föga afundsvärd belägenhet. Af sina 30 bataljoner hade han till återtågsvägens tryggande 2 i Uleåborg, 1 i Torneå, 1 i Piteå, 2 mellan Kalix och Skellefteå samt 2 mellan sistnämnda ort och Umeå. Dessutom afdelade han 4 bataljoner att utgöra en rörlig reserv, särskildt afsedd till afvärjande af landstigningar i ryggen. Till anfallsrörelser återstodo honom sålunda endast 18 bataljoner med 6,000 man, och med
dessa ämnade han, när underhandlingarna om stillestånd icke ledde till någon påföljd, inbryta i Ångermanland för att skaffa sina hungrande soldater mat. Före aftåget skickade han likväl öfverste Frolov med en bataljon (af Navaginska regementet) från den rörliga reserven och det mellan Skellefteå och Umeå stående 23:e jägarregementet till Ratan samt lämnade generalmajor Jerschov med återstoden af sagda reserv (1 bataljon af Navaginska och 2 af Tenginska regementet) i Umeå, hvarjämte de båda längre norrut stående bataljonerna anbefalldes att ingripa i händelse af fientlig landstigning. Känslan af en förestående sådan gjorde sig oemotståndligt kännbar.

Den 16 uppbröt Kamenskij från Umeå och tågade söderut med sina trupper delade i tre marschgrupper, den första om 6 bataljoner under generalmajor Alexejev, den andra om 8 bataljoner under Kamenskijs eget befäl — en del af dessa trupper voro redan förut framskjutna mot Öre älf — och den, tredje eller reserven om 4 bataljoner under befäl af öfverste Sabanejev. De ryska  kolonnerna närmade sig under andra marschdagen redan Öre älf, när en kurir kl. 5 e. m. anlände med underrättelse på morgonen afsänd från posteringen på Båkholmen, att en fientlig flotta af »mer än hundra fartyg» visat sig, och att fientliga trupper landsattes vid Ratan.

Kamenskij befallde då sina trupper att oförtöfvadt vända om med undantag likväl at Eriksson, som med sina fyra bataljoner intill natten skulle hota med framryckning öfver Öre älf men sedan förstöra broarna och skynda till Umeå.

Af de svenska trupperna landsattes först alla tre jägarbataljonerna, 1:a brigaden och det ena sexpundiga batteriet, hvilka jämte brigadens ryttare skulle utgöra avantgarde under Lagerbrings befäl. Med en del af detsamma skyndade Lagerbring på en skogsväg fram till Djekneboda och fördref efter en kort strid en där stående rysk afdelning ur 23:e jägarregementet. Återstoden af avantgardet — af batteriet endast två kanoner — anlände småningom öfver Dalkarlsö, och framemot aftonen afgingo äfven 2:a och 3:e brigaderna med hvardera fyra kanoner, så att de under natten inträffade vid Djekneboda. Upplands regemente sändes likväl med två kanoner till Bygdeå att där taga ställning för att norrifrån skydda landstigningsplatsen. Att så stor styrka användes för detta ändamål, berodde på en oriktig underrättelse om 2,000 ryssars annalkande norrifrån. Vid landstigningsplatsen anordnades befästningar, till hvilkas utförande användes manskap från flottan.

Från Djekneboda fortsattes marschen oförtöfvadt men gick ytterst långsamt genom den täta skogstrakten. Halfvägs till Säfvar påträffades ryssar, som drogo sig undan. Kl. 4 på morgonen den 18 stannade avantgardet och strax därefter hufvudstyrkan vid Pålböle, 4 km. norr om Säfvar. Efter fyra timmars hvila fortsattes framryckningen till Säfvar, där hären blef stående hela återstoden af dagen och påföljande natt. Där återsåg den Kronobergs regemente, som från Pålböle fått göra en omväg på 16 km. öfver Gunnismark, vid Säfvarån ofvanför Pålböle, för att taga i ryggen en rysk afdelning, som skulle befinna sig vid Säfvar bruk, på andra sidan ån, men icke fanns där.

Det långa uppehållet vid Säfvar förefaller egendomligt och tyder på obeslutsamhet. Såsom orsak till detsamma anföres dels en underrättelse, som borde tillmätts föga trovärdighet, att Kamenskij redan med sina hufvudkrafter återvändt till Umeå, dels truppernas trötthet efter urskeppningen och 30 km:s marsch, men efter erforderlig hvila skulle de väl förmått tillryggalägga ytterligare 10 km. till Täfte, där en vida bättre ställning fanns än vid Säfvar. Under slika förhållanden hade säkerligen varit bättre att stanna bakom passet vid Djekneboda, men »öfverbefälhafvarens (Pukes) order att hastigt framrycka voro ovillkorliga», säger Lagerbring. Så kom hären att sysslolös tillbringa ett dygn vid Säfvar utan att utse och befästa åt sig en ställning, utan att spana mot fienden. Uppbrott befalldes till kl. 8 på aftonen men uppsköts till dagen därpå. Sannolikt före middagen afreste Lagerbring till öfveramiralen för att begära föreskrifter och återkom icke förr än kl. 10 förmiddagen följande dag, och då var hären i full strid.

Under det svenskarna tillbragte så godt som hela dagen den 18 i overksamhet, utvecklade ryssarna så mycket lifligare verksamhet. Genast vid mottagandet, den 17 kl 5 e. m., af underrättelsen om, att fienden stod på hans enda återtågsväg, beslöt Kamenskij att med all kraft kasta sig på denna nya fiende för att slå sig igenom och att under tiden hålla Wrede så vidt möjligt från lifvet. Oaktadt hans trupper marscherat hela dagen och med afseende på beklädnaden, särskildt skodonen, befunno sig i ett ytterst medtaget tillstånd, måste de marschera, så länge krafterna stodo bi. Sålunda lyckades det öfverste Sabanejev, som med sina fyra bataljoner icke hunnit långt från Umeå, att redan på förmiddagen den 18 förena sig med Frolov, hvilken efter sammanstöten med fienden vid Djekneboda dragit sig tillbaka till Täfte. Samma dag på aftonen, mellan kl. 7 och 12, passerade Kamenskij med de båda öfriga marschgrupperna Umeå, där generalmajor Kosatschkovskij med fyra bataljoner aflöste Jerschov för att i sin ordning blifva aflöst af Eriksson. Efter några timmars hvila återupptogs marschen, så att större delen af trupperna den 19 tidigt på morgonen inträffade vid Täfte. Afdelningar funnos, som under de senaste 36 timmarna tillryggalagt 80 km. endast åtnjutande obetydlig föda. Att en hel mängd soldater härvid blefvo efter säger sig själft, men en stor del af desse inträffade vid sina afdelningar under striden.

Just då ryska hufvudstyrkan passerade Umeå, utsattes den för en icke ringa fara. För att understödja framryckningen till lands hade Puke den 17 vid middagstiden afsändt sin adjutant, kapten Nordenskjöld till Ume älf att taga befälet öfver en del af den där utanför liggande skärgårdseskadern, med hvilken han skulle gå upp för älfven, förstöra ryssarnas flottbro och om möjligt intaga staden. Till följd af motvind framkom han först den 18 kl. 5 e. m. och gick därefter med nio kanonslupar och en annan båt upp för älfven. Kl. 10 på aftonen närmade han sig staden, där han blef mottagen med så häftig eld af långs stränderna spridda och af kanoner understödda jägare, att han måste vända om med oförrättadt ärende.

Mellan Ratan och Umeå går landsvägen genom en af små bergsknallar och sumpiga mossar uppfylld skogstrakt, hvilken endast på några få ställen afbrytes af en liten bit öppen mark. Ett sådant ställe visar sig vid Säfvar (se kartan sid. 471). Vid herrgården och sågen, där en spång ledde öfver ån, drager skogen sig på östra stranden något tillbaka och blottar den på en ås framgående vägen, långs hvilken den hufvudsakliga delen af Säfvar by är belägen, och mellan hvars västra sida och ån öppna fält utbreda sig. Midt för byn kröker vägen och leder på en 35 m. lång bro öfver den djupt nedskurna men vid denna årstid på flera ställen vadbara ån. Längre söderut leder en liten väg till ett vad, och väster om Ytterboda utgår ytterligare en sämre väg, förbunden med färjställe och vad. Från Säfvar ledde i nordostlig riktning en väg till Gunnismark och en skogsväg till Tväråmark. Såsom försvarsställning var åsen vid Säfvar föga inbjudande med återtågsvägen i ena flanken och med möjlighet för fienden att kringgå ställningen i vänstra flanken öfver Ytterboda och med ännu större fördel i den högra öfver Gunnismark.

I strid med sina föregående afsikter men möjligen med anledning af ryktet om ryska truppers närvaro vid Täfte vidtog Wachtmeister den 18 på aftonen följande anordningar: 1:a Jönköpingsbataljonen och regementets båda jägardivisioner afsändes till Tväråmark för att bevaka och skydda den därigenom gående vägen; 2:a bataljonen af samma regemente ställdes vid vägkorset nordväst om Säfvar, på västra stranden, såsom reserv och med uppdrag att bevaka trakten nedåt den här framför rinnande bäcken, Oxbäcken kallad; 1:a Södermanlandsbataljonen ryckte upp på den skogbevuxna höjden Krutbrånet och framsände bevakning, hvartill äfven användes Södermanlands och Västmanlands regementens jägare; 2:a bataljonen af samma regemente ställdes vid Oxbäcken såsom understöd åt den förra; 3:e Jönköpingsbataljonen, Västmanlandsbataljonen och de båda kanonerna ställdes vid den strax väster om bron belägna gästgifvaregården.

Af 2:a brigaden sändes bataljonen ur Drottningens lifregemente på vägen till Ytterboda »att hålla fältvakt». Till vadet vid Ytterboda voro förut afsända en officer och 27 man. Återstoden af 2:a brigaden samt 3:e brigaden, utom Upplands regemente, bivackerade i Säfvar by.

Genom Upplands regementes frånvaro och den mängd manskap, som var bortsändt för att framskaffa ammunition och för andra ändamål, kan den närvarande stridbara styrkan icke anslås till mera än 5,000 man.

Med 13 bataljoner, något kavalleri och 8 kanoner, tillsammans omkring 5,000 man, uppbröt Kamenskij från Täfte den 19 kl. 6 på morgonen och inslog stora vägen mot Säfvar. Mot Ytterboda sändes den till generalmajor befordrade Anshelm de Gibory med 2 bataljoner m. m. eller bortåt 1,000 man för att komma svenskarna i flanken.

Kl. half 7 på morgonen kastade den främsta ryska afdelningen tillbaka en fältvakt ur Södermanlands regemente, som var framskjuten på vägen söder om Krutbrånet, och det dröjde icke länge, förr än striden var i full gång. Ryssarna utvecklade sig hastigt och gingo till anfall mot midten af den tvärs öfver vägen uppställda Södermanlandsbataljonen. Denna gjorde ett ihärdigt och tappert motstånd under ledning af regementschefen, öfverste Hercules, som, när truppen hotade att glida ur hans hand, lät den sysselsätta sig med handgrepp, till dess lystringen återkommit och salvorna utfördes väl. Inne i den täta skogen på den mot fienden sluttande höjden kunde bataljonen svårligen vinna någon fördel öfver en fiende, som icke ryggade tillbaka för någon fara, men i stället för att draga så väl denna bataljon som de öfriga framskjutna trupperna tillbaka bakom Säfvarån förleddes den svenska öfverbefälhafvaren — alldeles som Adlercreutz vid Oravais — att insätta allt mer och mer trupper i den framskjutna linien. Sålunda insattes undan för undan hela 1:a brigaden med undantag af den till Tväråmark sända Jönköpingsbataljonen, och slutligen framsändes äfven en Kronobergsbataljon (lif-) och 1:a lifgrenadierrusthållsbataljonen, den förra tillhörande 2:a, den senare 3:e brigaden. Men äfven på ryska sidan anlände förstärkningar, hvilka i större klumpar inkastades i striden, så att ryssarna alltid omfattade sina motståndare. Kamenskij insatte slutligen sin sista reserv, men trots sin mer än dubbla öfverlägsenhet — svenskarna använde här omkring 2,200 man och 2 kanoner — lyckades ryssarna endast med stor ansträngning drifva svenskarna från höjdens krön och utför dess norra sluttning. Tre gånger återtogo de krönet men måste åter utrymma det. Ehuru ryssarna där uppförde en haubits och en tolfpundig kanon, förmådde de icke drifva svenskarna från deras vid foten af höjden intagna ställning, där 2:a Kronobergsbataljonen blifvit ställd såsom reserv.

Under det striden på hufvudvägen pågick, hade Anshelm de Gibory ryckt fram på skogsvägen mot Ytterboda och efter en kort men häftig strid med den vid vadet stående fältvakten beredt sig öfvergång öfver ån. Ett afstånd af 8 km. skilde nu hans lilla hop från Säfvar, dit endast en dålig skogsväg ledde, begränsad på ena sidan af Säfvar ån och på den andra af de i kärr infattade Finnsjöarna. Vägen var sålunda allt annat än inbjudande, och det skulle icke töfva länge, förr än kraftigt motstånd ökade svårigheterna i framryckningen. På den stora höjden Finnberget stodo nämligen i god ställning 2:a brigadens jägare och bataljonen ur Drottningens lifregemente, och snart anlände ytterligare till förstärkning Svea lifgardes-bataljonen, så att hela styrkan uppgick till fulla 800 man. Befallning anlände, att denna grupp skulle försvara sig till det yttersta, och ryssarnas försök att tränga fram tycktes icke heller vilja lyckas.

Vid middagstiden var ställningen hardt när förtviflad för Kamenskij. Hans uttröttade och utsvultna trupper kunde icke arbeta sig fram längre; vägen var dem afskuren, och sista matbiten var förtärd. »Om vi icke slå oss igenom,» sade Kamenskij, »låtom oss bortkasta ränslarna och återgå öfver lappländska bergen till Ryssland», något, som säkerligen var lättare att säga än att utföra. Då kom räddningen från ett alldeles oväntadt håll.

Från Kamenskijs hufvudstyrka hade en kapten Schreider, en djärf och vaken man, blifvit sänd utåt ryska högra flygeln för att omfatta svenskarna. Han kom härvid att närma sig Säfvarån och tyckte sig märka, att svenskarna icke hade någon bevakning på andra sidan om densamma. Genast sände han meddelande härom till Kamenskij med anhållan att, dold af holmarna, få med sitt kompani öfvergå till östra åstranden för att i möjligaste mån oroa svenskarna. Hans bud framkom, innan ännu alla reserver voro förbrukade, och Kamenskij svarade: »Sex kompanier ställas till edert förfogande, tre mot Finnberget och tre mot Säfvar». Schreider gick ofördröjligen öfver vadet (se kartan). Inga patruller voro utsända på svenska sidan, och stor blef förskräckelsen, när budskapet kom till båda de svenska grupperna, att de voro omringade och tagna i ryggen. De svenska soldaterna voro lika känsliga härför som de finska.

De tre mot Finnberget sända kompanierna togos för lika många grenadierbataljoner. De väckte stor uppståndelse och bragte hela svenska flygeln i oordning. Denna blef visserligen endast öfvergående, och Svea garde lyckades hejda de djärfva angriparna och uppehålla dem, till dess befallning om återtåg kl. 3 e. m. anlände, men stridskraften var dock bruten. På olika vägar genom skogen sökte sig de olika afdelningarna fram till landsvägen, som de nådde på aftonen.

Vid Säfvar skulle utgången icke blifva bättre. Här satt general Wachtmeister till häst, omgifven af sin stab, på höjden öster om bron, obekymrad om de kring öronen hvinande kulorna. Uppmärksamt följde han stridens gång, och på båda hållen sag han trupperna utan svårighet försvara sina  ställningar. Fem bataljoner, af 2:a och 3:e brigaderna, hade ännu icke varit insatta i striden liksom icke heller den vid Tväråmark stående bataljonen och jägarna, som man försummade att återkalla. Då kom stabsadjutanten, kapten Lefrén framsprängande och meddelade, att han på väg till Ytterboda upptäckt en rysk kolonn, som på östra åstranden marscherade mot Säfvar, samtidigt med att bataljonerna vid Ytterboda vore afskurna. Utan att taga närmare reda på innebörden af denna underrättelse eller söka utforska styrkan af den ryska kolonnen befallde Wachtmeister sina i striden invecklade trupper draga sig tillbaka till Säfvar by, där de ännu oförbrukade trupperna och artilleriet fingo taga ställning. Detta hade varit en fullkomligt riktig åtgärd på morgonen, före eller vid stridens början; nu var det inledningen till återtåg, det vill under för handen varande omständigheter säga till uppgifvande af hela företaget.

Till följd af ryssarnas utmattning kunde de i striden invecklade svenska trupperna utan synnerlig svårighet draga sig ur densamma, och vid 1-tiden voro de alla samlade vid Säfvar by samt bron delvis förstörd. Ryssarna följde långsamt efter, och svenskarnas åtta, på höjden öster om bron ställda kanoner jämte jägarna höllo dem på vederbörligt afstånd. I stället för att nu stanna och rikta erforderlig styrka mot den kringgående fienden befallde Wachtmeister allmänt återtåg under skydd af ett arriergarde, hvilket under Löwenhjelms befäl kom att bestå af båda  lifgrenadierrotehållsbataljonerna, 2:a Kronobergsbataljonen och två kanoner. Under skydd af kanonerna, som nu stodo vid afvägen till sågen, utfördes återtåget, och mot 4-tiden anträdde arriergardet marschen under skottväxling med de ryska jägarna, som nu voro framme i byn. Generalen lät trupperna marschera sig förbi och red därefter fatt hufvudstyrkan, under det Lagerbring följde arriergardet. Vid Pålböle gingo de från Tväråmark kommande trupperna in i kolonnen. Marschen ställdes till Djekneboda, som nåddes af arriergardet kl. 11 på aftonen.

Ryssarna förföljde icke utan stannade vid Säfvar, förvånade öfver att denna dag hafva vunnit en framgång, som ingaf dem goda förhoppningar att kunna draga sig ur spelet.

Striden hade emellertid på båda sidorna utkämpats med stor tapperhet, hvarom förlusterna äfven bära vittne. De upptagas emellertid i ett belopp för denna och de följande striderna. På ryska sidan var generalmajor Gotavtzov, en 40 års man, bland de stupade.

Om någonsin ett ställe funnits, där en försvarare med utsikt till framgång kunnat bjuda en angripare spetsen, så var detta fallet vid Djekneboda. Vägen framgår här mellan två sjöar, Ratuträsket i söder och Djeknebodasjön i norr, båda två af andra sjöar och kärr sammanbundna med kusten. Ingen väg fanns, på hvilken passet af trupper kunde kringgås — att enskilda fotgängare kunde söka sig fram på de villande stigarna genom skogarna var tydligt —, och de uppgifter om sådana, som både då och sedermera framkommit, äro oriktiga. Wachtmeister var också besluten att hålla och försvara passet vid Djekneboda och hade för detta ändamål låtit några kanoner taga ställning vid gästgifvaregården för att bestryka passet. Men före midnatt gafs befallning om allmänt återtåg till Ratan. Orsaken till denna besynnerliga åtgärd måste sökas i skrämseln hos de fältmätningsofficerare, hvilka sändts i förväg att undersöka ställningen vid Djekneboda men funnit den ohållbar, samt i de förhastade rykten, som utspriddes, att ryska kolonner voro i annalkande för att söder om Ratukärret kringgå svenskarnas ställning. Skulle detta lyckas, och skulle ryssarna lyckas tränga fram genom passet, fruktade Wachtmeister, att de skulle afskära hans här från dess landstigningsplats. Till den grad verkade skrämseln och fruktan för fienden, hvilken nattens skuggor förlänade vingar och oemotståndliga vapen. Under dylika förhållanden blef Pukes befallning till Wachtmeister att till det yttersta försvara ställningen vid Djekneboda utan all verkan.

Öfverste Löwenhjelm fick kort efter sin ankomst till Djekneboda i uppdrag att med sin brigad och Jönköpings regemente besörja de sårades förflyttning öfver Dalkarlså till Ratan och att på denna väg bilda arriergarde. Artilleriet inslog samma väg under betäckning af Kronobergs regemente, hvaremot återstoden af infanteriet följde skogsvägen till Ratan, där den började inträffa mellan kl. 4 och 5 på morgonen. Bataljonen ur Engelbrechtenska regementet fick i uppdrag att söderifrån skydda
tillträdet till Ratan. Innan de sista trupperna lämnade Djekneboda, visade sig redan de ryska förtrupperna.

Öfverste Cedergren väckte strax före kl. 12 på natten öfveramiralen med budskapet om, att hären tidigt på morgonen skulle inträffa vid Ratan. Denne, som på aftonen låtit sjöfolket bära ammunition till Djekneboda och dit afsändt några haubitser — hvilka Cedergren mött och befallt återvända —, mottog budskapet med stor förvåning men kunde intet göra. Kl. half 6 på morgonen mötte han generalen och anmodade honom att låta trupperna taga ställning på stranden och att hålla ögonen på flenden.

Ju längre det led fram på morgonen, desto flera trupper anlände, och slutligen var hela svenska hären samlad. Upplands regemente hade återvändt från Bygdeå utan att hafva sett en fiende. Drottningens lifregemente hade kommit till rätta, och Engelbrechtenska bataljonen hade kallats tillbaka. Nu utsattes för hvarje brigad en fältvakt om 52 man, så att de tre vägarna till Dalkarlså, Djekneboda och Ratu blefvo bevakade, och en beredskap af »1 Capitaine, 3 Subaltern Officerare, 4 Under Officerare, 1 Trumslagare samt 300 man Corporaler och soldater» fick taga plats i skärningen af de båda sist nämnda vägarna. Hufvuddelen af hären fick tåga ut på den udde, som skjuter ut sydost om byn, och på hvilken ett af skeppskanoner bestyckadt fältverk reste sig. Flottan låg på båda sidor om denna udde, redo att insätta sina kanoner i striden, om det skulle behöfvas.

Kamenskij, som åtminstone icke led brist på djärfhet, uppbröt den 20 på morgonen från Säfvar i den fulla öfvertygelsen, att han skulle påträffa sin motståndare vid Djekneboda. I stället för att medtaga de sårade sände han desse åt motsatt håll, till Täfte. Till sin stora förvåning fann han Djeknebodapasset öppet. I början trefvande men sedan allt mera tvärsäkert gingo de ryska spejarna genom detsamma och fortsatte till Bygdeå för att se, om fienden icke ämnade spela dem något fult spratt. Men han var ingenstädes till finnandes. Då begrep Kamenskij, att han vore att söka vid Ratan, och beslöt att gå till väga med vanlig handlingskraft, med den hänsynslöshet, som man kan tillåta sig mot en obeslutsam eller förskrämd motståndare. Han delade sina trupper i två delar. Den ena, hvars avantgarde fördes af den från Umeå anlände Kosatschkovskij, följde landsvägen öfver Dalkarlså, den andra med Sabanejev i spetsen slog in skogsvägen till Ratan, och med den följde öfverbefälhafvaren själf. Två haubitser voro tilldelade den förra kolonnen. Allt öfrigt artilleri jämte trossen skyndade undan till Bygdeå för att hinna dit, så länge vägen var öppen.

Strax efter kl. 2 e. m. infann sig den erfarne underhandlaren Anshelm de Gibory vid de svenska förposterna och begärde att få tala med general Wachtmeister. Denne uppfyllde verkligen ryssens önskan och fick därvid höra, att Kamenskij fordrade, det svenskarna genast skulle gå ombord, eljest utsatte de sig för att blifva tagna. Lugnt svarade Wachtmeister, att »svenska arméen icke ämnade mottaga lagar af sin fiende, och att ett anfall nu skulle komma denne att ångra sig.» Kamenskij lät sig häraf icke bekomma. Oaktadt sin underlägsenhet, särskildt i artilleri, hvaraf han endast kunde sätta två haubitser mot svenska härens och flottans alla kanoner, beslöt han att oförtöfvadt gå till anfall.

Framemot kl. 3 utvecklade ryssarna sina jägarkedjor i skogsbrynet vid båda vägarnas mynningar och ryckte småningom ut på öppna faltet. De svenska förposterna drogo sig med afsikt tillbaka för att gifva kanonerna tillfälle att verka. Och detta gjorde de med besked. Både fältkanonerna bakom bröstvärnen och flottans kanoner åstadkommo våldsamma härjningar i ryssarnas led och tystade helt och hållet de båda ryska haubitserna, som trädt i verksamhet mellan Dalkarlsåvägen och stranden. Trots förlusterna höllo ryssarna sig ute på fälten och i byn, hvilken sköflades af de svenska kanonkulorna, och manskap från flyglarna gick till och med ut i vattnet för att kunna skjuta på kanonbåtarnas besättning. Sålunda pågick striden ända till kl. 8 på aftonen, då ryssarna drogo sig tillbaka inom skogsbrynen och sedan fortsatte återtåget till Djekneboda och Dalkarlså.

Hvarken på aftonen eller följande dagen gjorde svenskarna någon ansats till förföljning af sin tydligen ganska medtagna motståndare. På morgonen den 21 sände Wachtmeister en parlamentär till den ryske befälhafvaren med begäran om stillestånd för att begrafva de döda, hvilka han fruktade skulle förpesta luften, och för att uppsamla de sårade — de flesta af desse voro ryssar —, men denna begäran afslog Kamenskij. Som han dock till följd af truppernas utmattning och bristen på lifsmedel och ammunition verkligen önskade stillestånd, gaf han, såsom Wachtmeister säger, i »ett utmärkt höfligt bref» sin åstundan tillkänna att få till stånd ett muntligt samtal, hvilket ägde rum vid förposterna kl. 7 på aftonen mellan båda befälhafvarna. Kamenskij fordrade i sin vanliga tonart, att svenska flottan skulle lämna Bottniska viken, och att dennas norra del skulle få fritt befaras af ryssarna. Härtill kunde Wachtmeister icke samtycka, men om någon muntlig öfverenskommelse träffades, känner man icke.

Puke och Wachtmeister ansågo emellertid, att man gjort nog, och kl. 7 på morgonen började trupperna inskeppas på flottan, som därefter ankrade så långt ut på redden, »att den af flenden icke kunde ofredas», såsom Wachtmeister säger i sin berättelse till konungen.

Svenskarnas förluster i de nu skildrade striderna uppgingo till 29 officerare (at hvilka 6 döde och 5 fångne), 877 underofficerare och manskap (af hvilka 399 döde och 80 fångne), hvartill kommer flottans förlust med 6 officerare (1 död), 112 underofficerare och manskap (af hvilka 16 döde). Ryssarna erkänna en förlust i döde och sårade af 39 officerare och 1,500 man, hvartill kommo nära 200 fångar.

Wredes här var visserligen icke stark, i synnerhet som Döbeln ännu icke återkommit från sin utflykt uppåt Jämtland, men dess medverkan ingick dock i beräkningarna för det i gång satta företaget. Wrede, som icke väntade, att landstigningen skulle ske så snart, ansåg fortfarande sin uppgift bäst lösas genom att draga fienden så långt som möjligt efter sig. Helt och hållet inne i denna tankegång märkte han icke, att ryssarna den 17 på aftonen aftågade, och att han hade endast Erikssons bataljoner mot sig, allra helst som dessa vidtogo anstalter, synbarligen i afsikt att söka öfvergå älfven (Öre älf). Först följande morgon blef man varse, att ryssarna under natten aftågat, och då häraf tydligt framgick, att landstigningen måtte vara verkställd, fast än Wrede icke fått någon underrättelse därom, vidtog han genast anstalter att själf öfvergå älfven. Det dröjde likväl hela dagen och den följande och ett stycke in på natten till den 20, förr än trupperna, till stor del vadande, jämte kanoner och tross, som öfverfördes på färjor, voro öfver på andra stranden. Marschen fortsattes genast med 1:a Savolaksbataljonen i spetsen. Besvärlig blef den emellertid och tidsödande, ty ryssarna hade under sitt återtåg sorgfälligt förstört broarna öfver alla vattendrag, som de lämnade bakom sig.

Vid middagstiden den 21 anlände svenskarna till Stöcksjö, föga mera än 5 km. från Ume älfs strand. Döbelns trupper voro nu anlända, så att hela styrkan uppgick till omkring 4,000 man. På andra sidan om det öppna fält, som här utbredde sig, upptäckte man vid Tegsby en med förskansningar och förhuggningar rikligen försedd ställning, i hvilken mörka kanonmynningar stucko fram. Här var bäst att gå försiktigt till väga. De tre finska bataljonerna utvecklades och skredo långsamt framåt, men icke ett skott lossades mot dem. Man misstänkte ett bakhåll, men ingen möjlighet yppade sig att upptäcka något sådant. Slutligen rusade hela den anfallande linien in på bröstvärnen, som voro öfvergifna, och från dem upptäckte man ryssar — det var en bataljon, som Eriksson föregående dag kvarlämnat i ställningen —, som voro i färd med att öfvergå bron. De hotande kanonmynningarna voro målade stockändar. Karelska dragoner skyndade fram till bron, som ryssarna framför deras ögon svängde öfver till norra stranden. Svenskarna besatte den södra och ordnade här åt sig befästningar.

Nu fick Wrede underrättelse om händelserna vid Säfvar och Ratan och beslöt med anledning häraf att hålla sig stilla. Och så godt var det, ty följande morgon, den 22, förstärkte Kamenskij sina  trupper i Umeå med sju bataljoner.

Om än Kamenskij genom sin snabbhet i beslut och handling, genom att kasta sig öfver den farligare af sina båda motståndare, under det han uppehöll den andra, äfvensom genom sina underbefälhafvares skicklighet och sina truppers uthållighet lyckats komma ur sin farliga belägenhet, fruktade han likväl företagets upprepande, hvarför han beslöt att skyndsamt draga sig tillbaka. Till detta beslut föranleddes han äfven af den hotande bristen på ammunition och lifsmedel. Allt nog, den 23 utrymde Eriksson Umeå, och dagen därpå aftågade Kamenskij själf från Djekneboda. Tåget gick norrut och afbröts först den 29 vid Piteå. Efter tre dagars hvila, och sedan trupperna fyllt sina behof, anträdde han åter tåget söderut.

Den 24 besattes Umeå af 1:a Savolaksbataljonen, hvaraf en liten afdelning fortsatte till Säfvar, där både svenska och ryska sårade ännu påträffades.

På aftonen den 23 sände Puke skärgårds- och transportflottorna med på dem befintliga trupper till Umeå, och samtidigt härmed afgingo en fregatt och sex kanonslupar under befäl af major v. Hauswolff och med 250 man ombord till Piteå för att borttaga ryska foror. Den 25 nalkades fartygen den utanför staden belägna Pitholmen men hejdades af på båda stränderna utbredda trupper. Försöket att förstöra den af ryssarna öfver älfven slagna flottbron misslyckades, och tretton ryska med ammunition och lifsmedel lastade båtar inkommo lyckligt i hamnen.

Den 27 landsattes från den vid Ratan kvarliggande stora flottan 1,500 man, med hvilka Wachtmeister landvägen tågade till Umeå, där båda härarna den 29 förenades. Där hade då äfven stora flottan inträffat, och efter få dagar anlände äfven Hauswolffs afdelning.

Emellertid sände Puke Sandels till Kamenskij för att underhandla om stillestånd. Båda generalerna träffades den 2 september på Frostkåge gästgifvaregård, 19 km. norr om Skellefteå, och den ryske ingick gärna på ett stillestånd, hvilket afslöts på följande villkor:

1) Stilleståndet gäller för hela den tid, fredsunderhandlingarna fortsättas i Fredrikshamn;

2) ryska trupperna förläggas i Piteå med förposter vid Jäfre (20 km. Söder därom); de svenska förläggas i Umeå med förposter vid Rickleå;

3) svenska flottan afseglar från Qvarken och skall under stilleståndet anfalla hvarken Åland eller finska kusten;

4) båda härarna föröka icke under stilleståndet sina truppers antal;

5) obestyckade fartyg få obehindradt segla långs hela Bottniska viken;

6) i händelse fredsunderhandlingarna afbrytas, tillkännagifves krigsrörelsernas öppnande två veckor före deras början.

Som Kamenskij icke hade rätt att afsluta stillestånd, skickade han — på ett svenskt fartyg — begäran härom till Barclay de Tolly, och denne fortskaffade den vidare till kejsaren, som underlät att sända något svar.

Från kustarméen öfverfördes lifgrenadiererna, ett sexpundigt batteri, två haubitser och artilleriets alla hästar till norra arméen, af hvilken Helsinge och Jämtlands regementen fingo återgå till rotarna, och som trädde under Döbelns befäl. Lifgardet till häst fick tåga hem landvägen, hvaremot öfriga trupper åter inskeppades på flottorna, som den 10 afseglade och vid olika tider aflämnade sina resenärer i Roslagens hamnar.[1]

Det ganska storartadt anlagda företaget hade, kan man säga, både lyckats och misslyckats. Det hade lyckats i det afseendet, att Kamenskij nödgats utrymma större delen af Västerbotten och icke kunde komma dit tillbaka, om tillräcklig truppstyrka kvarlämnades i landskapet. Det hade misslyckats i det afseendet, att den ryska hären hvarken blifvit tillintetgjord eller fången. Och det var härtill samtidens förhoppningar sträckte sig. Ingen under därför, att de öfverspända förväntningarna om ett ärofullt slut på kriget slogo öfver till ett bittert hån icke mot upphofsmännen till företaget, ty desse tillhörde det ledande partiet i den af lidelser uppfyllda tiden, utan mot dess ledare. Och nog förtjäna desse klander, därom kunna meningarna näppeligen vara delade, men de förtjäna det knappast mera än de flesta af de befälhafvare, hvilkas handlingar vi lärt känna under den föregående delen af kriget. Wachtmeister lade i dagen bristande beslutsamhet och handlingskraft, bristande förmåga att bedöma ställningen och att skaffa sig underrättelser; han låter sig ledas af tillfälliga inflytelser; han upptager strid, där det faller sig, utan tanke på lämpligheten; han förlorar besinningen vid det första ryktet om ett fientligt kringgångsförsök i den vildaste skogstrakt; och detsamma göra äfven hans underbefälhafvare. Om han vid underrättelsen, att Kamenskij blifvit varskodd, dragit sig tillbaka till Djekneboda eller till Bygdeå och anmodat flottan att draga sig norrut — naturligtvis borde Wachtmeister haft befälet öfver flottan och icke amiralen öfver hären —, så kunde han lugnt inväntat Kamenskij och låtit Wrede taga denne i ryggen, och hade flottans befälhafvare dessutom ägt handlingskraft, skulle han kunnat på ett högst betänkligt sätt i sidan oroa den ryska hären. Ja allt detta kunde gjorts till och med efter Säfvarslaget, om än hären då påverkats af trycket af ett nederlag. Men intet sådant skedde, utan ledningen kom af sig, när allt icke från början gick efter dess beräkning, och gaf då hela saken förlorad. Krigets sluthandling kom sålunda att på ett slående sätt visa omdömets och handlingskraftens öfvervikt öfver obeslutsamheten, okunnigheten, det ouppodlade militära omdömet, men detta insåg man på långt när icke genast, utan det fordrades en alldeles ny tidsålder, vår tidsålder nämligen, för att denna sanning skulle blifva fullt tydlig och mera allmänt insedd.

Hvilken än utgången må hafva blifvit af detta, krigets sista företag, så är ingalunda troligt, att den förmått ändra fredsvillkoren. Förhållandena mellan de båda krigförande makterna kunde näppeligen röna inflytande däraf.

Annonser
One Comment leave one →
  1. 16 december, 2008 10:12

    Test
    /DSr

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: