Skip to content

Västerbotten med fokus på Ratan – Om von Döbeln

29 januari, 2008

:: ANDERS DYBELIUS skriver om Georg Carl von Döbeln under temat I Västerbotten med fokus på Bygdeå och Ratan. Se tidigare artikel: En hedning evigt förtappad om han dör.

Med anledning av förfrågan från Bygdea Blog om Döbeln och märkesåret 1809 vill jag bara kort redogöra för kopplingen mellan Döbeln, Umeå och trakterna runt Ratan.

Georg Carl von DöbelnI början av 1809 var Sverige i ett hopplöst läge. Finland och Åland var ockuperat av ryssarna och över den isbelagda Kvarken hade ryska trupper gått i land i höjd med Umeå och inkvarterat sig i gårdarna runt omkring. Ryska trupper hade också trängt fram över Torneå och tvingat den där sargade svenska armén, att kapitulera. Döbeln befann sig i Stockholm, efter att Gustav IV Adolf avsatts i en statskupp den 13 mars. Ett tillvägagångssätt som starkt ogillades av Döbeln. Han menade att Adlercreutz genom sitt handlande äventyrat de sista krafterna Sveriges rike ägde. Vad värre var menade Döbeln, var att Adlersparre efter statskuppen ej återgick till sin post mot ryssarna. Istället låg delar av armén obehövd och sysslolös indragen i ett politiskt rävspel i Stockholm, enligt Döbeln. Kuppmakarna behövde därför inte någon lång betänketid för att få bort Döbeln från Stockholm, då hans rättframma och oförskräckta åsikter kunde utgöra ett hot. Kuppmakarna fruktade vad han som person kunde påverka för strömningar. Döbeln menade inte att kungen gjort rätt, tvärtom menade han att kungen å det märkligaste förvaltat landets militära resurser felaktigt. Vilka tankar och uppfattningar, som funnits om hur resurserna användes, återfinner vi kanske bäst i Ryttmästare Möllersvärds dagbok från Torneå i januari 1809 när han skrev:

Mörker, yrväder , fattigdom, sjuklighet både bland folk och fä. Långsamt på dagarna. Förlidet år fans uti Sverige 125,000 man under gevär, den största styrka jag tror det någonsin haft på benen, hvaraf största delen utan ändamål marcherade af och an i Skåne. En liten del paraderade och defilerade på Åland för kungen, och den allra minsta delen pålade med landstigningare kring Åbo, hvilken aldrig kunde lyckas. Enteligen sändes oss mot hösten 3, 000 man med friska och sjuka till förstärkning. Så hushållade den arma Gustaf Adolf med sina stridskrafter – stackars man och stackars vi.

Fjorton dagar efter att kungen Gustav IV Adolf avsatts samlades Finlands ständer mitt under brinnande krig i Borgå där den ryske tsaren Alexander försäkrade, bekräftade och stadfäste den svenska landsändan Finlands religion, och grundlagar och ständerna svor trohedsed till den ryska tsaren. Kvar stod endast det egentliga Sverige. Kejsare Napoleon var av åsikten att Sverige därmed var borta, som han efter freden 1809 uttryckte det i ett brev daterat den 28 februari 1811 till den ryske tsaren Alexander.

Han berömmer tsar Alexander och skrev:

Jag samtyckte till att E. M:t behöll Finland, hvliket utgör tredjedelen af Sverige och är ett landskap af sådan betydenhet för E.M., att man kan säga att efter denna förening det icke finnes något Sverige mera, emedan Stockholm ligger i konungarikets förpostlinje.

Döbeln utnämndes och sändes den 9 april 1809 som befäl över Norra arméns södra fördelning, med högkvarteret först i Sundsvall och sedan Härnösand. Efter kapitulationen vid Kalix, där förråden föll i ryssarnas händer, uppstod en diskussion mellan den svenske generalen Wrede och den ryske generalen Schouwaloff, om huruvida de södra förråden skulle räknas in. Överstelöjtnanten Furumark blev därmed uppsänd till Skellefteå, och lyckades på eget bevåg tillsammans med en intendent Klingstedt, med en stor insats och med lock och pock, få allmogen samlad att transportera bort förråden längre söderut. Nu gällde det om Sverige, likt Polen, skulle gå samma öde till mötes, dvs. att styckas och helt försvinna. Läget var akut. Ryssarna hade den 15 maj söder om Skellefteå, fallit i ryggen på överstelöjtnant Furumark och tvingat honom till kapitulation. 588 man jämte befäl gick i fångenskap. Ett fyrtiotal soldater ur Västerbottens regemente lyckades fly.

Den 17 maj fick Döbeln order att ta sig till Umeå och överta befälet från Cronstedt, som led av ett öppet sår och som tidigare begärt att få bli entledigad. Efter ytterligare en svensk kapitulation var läget desperat. Ryssarna hade 7000 man i området medan svenskarna genom den finska fördelningen bara hade 700, visserligen stridsvana men alldeles för få för att kunna ge sig i strid. Nu hängde allt på vad som hände med Umeå och dess närområden. I Umeå fanns mat- och sädesförråd för Västerbotten. Om förråden föll i ryssarnas händer, kunde inte norra armén existera. Det var i denna situation Döbeln klev in på scenen. General Wrede lät de svenska trupperna stå kvar i Härnösand och hjälpte inte de finska längre norrut. Han såg att han ville samla alla krafter till norra Ångermanland och gav order till Döbeln och hans trupper att dra sig mot söder om Umeå älv.

Döbelns uppgift blev att om möjligt rädda de rika förråden i Umeå. General Wrede såg det nästan som ett omöjligt uppdrag och hade nästan gett upp hoppet. Döbeln grep sig an arbetet att rädda förråden i och kring Umeå med sin vanliga energi. Döbeln satte in alla krafter, men landshövding Stromberg och Döbeln kom omgående ihop sig om anskaffandet av hästar. Stromberg menade att det var omöjligt att få fram det antalet hästar som krävdes. Döbeln kontrade med att ”ordet omöjligt ej fanns i hans lexikon”. Enligt siffror hade Döbeln rätt då han hade begärt 250 hästar och Umeå och Degerfors socknar enligt framtagen statistik hade 441 hästar. Arbetet fortskred dygnet runt. Genom att på eget bevåg ingå ett stilleståndsavtal med den ryske generalen Sjuvalov fick Döbeln en nådatid att rädda förråden kring och i Umeå. Från den 20 maj till den 24 maj utrustades 10 briggar och lastades på några dagar. Genom isen och gynnade av värmen och vinden lyckades Döbeln få ut skeppen och därmed rädda förråden. På fartygen fanns bl.a. 31 kanoner, flera tusen gevär och en stor mängd ammunition, som tagits som byte under kriget. Kring Bygdeå trakten räddade Döbeln kronans tillhörigheter och i Rata hamn lastades två fartyg med artilleriförråd, bl.a. 12 punds kanoner och de i Sävar befintliga artillerimaterialet samt fullbordades bortforslandet av artillerimaterialet i Djäkneboda. Till befälen på fartygen i Rata hamn, beordrade Döbeln att om de inte kunde ta sig ut genom isen, skulle de sänkas. Enligt uppgifter, lyckades man få ut ett av fartygen varpå det ena sänktes.

Döbeln ansträngde sig till bristningsgränsen, både fysiskt och psykiskt, för att klara situationen. Troligen var han på grund av pressen och ansvaret på gränsen till ett sammanbrott, vilket han antyder om i en rapport:

Från Umeå den 26 maj kl 3.

Af närlagde handlingar ser H:r Gen:n, att jag möjeligen tror mig uppnå Ångermanlands-fjällen, innan anfall; jag hade mycket samtal att vinna de 6 dagarne: 10 fartyg äro lastade och 9 deraf 1 ¾ mil i åmynningen; står denna vind ett par dagar, är all isen borta. Mot is, vind och magt hjelper inenting. – 2 dagar har jag haft magkramp, uppkastning, fråssa, och brännande feber dessemellan. – Lyckas det med våra transporter, äro 300, 000 R.dr frälste.

Döbeln lyckades rädda förråden i Umeåtrakten men Ryssarna hade gått hårt fram i bygden och Fahlander rapporterade den 23 maj att ”ryssarne i Burträsk socken utskrivit 240 tunnor korn, 480 k:r brännvin, 300 slagkor 120 L pund vid Skelleftåe, och Döbeln tilläger ”I Skellefteå har fienden ett par dagar förut utskrifvit 1 T:a korn, 2 K:r bränvin, 1 slagtkreatur af hvarje bonde.

19 augusti 1809 stod slaget vid Sävar och den 20 augusti vid Ratan. Den 2 september ingicks ett vapenstillestånd norr om Skellefteå i Frostkåge gästgivaregård och den 17 september undertecknas freden.

Efter freden kvarstannade Döbeln i trakten och fick uppdraget att ta hand om de kvarvarande finska trupperna, samt även det civila underhållet. Detta skapade våldsamma despyter. Döbeln upprördes över att inte tillräckligt gjordes för de fattiga i det krigshärjade Västerbotten, trots att kronans magasin var överfulla. Döbeln tänkte först vända sig till regeringen, men struntade i det och delade, på eget bevåg, ut bröd, salt och sill till behövande i Umeå-trakten. Till försvar för sitt handlande över sitt författningsstridiga sätt skrev Döbeln:

Jag tål intet se nödlidandes värkeliga elände, utan tårar fällas från mine ögon. Jag är nu mera sjelf en tiggare och med denna belägnehet ännu mer ömhjertad.

Proviantutdelningen fortsatte under hela november 1809, och den 1 december överlämnade Döbeln det som var kvar till Länsstyrelsens förvaltning. Handlingen, att dela ut förnödenheter bland de fattiga i det krigshärjade området, var något som framkallade varma tacksägelser från prosten Genberg i Bygdeå och pastor Wattrang i Umeå.

Den 16 december 1809 är den sista ordern från Umeå, daterad av Döbeln. Den 7 januari anlände han till Gävle och den 9 januari 1810, mönstrade han de finska trupperna som ankommit till staden. En förrättning som inleddes med ett liknande tal som i Umeå. Arbetet med att hjälpa de finska soldaterna tog tid och han var den general som på ett personligt sätt tog sig an att hjälpa alla de finska soldater som kämpat för fosterlandet, men som i stort bara mötts av tystnad och otacksamhet från höga vederbörande, men det är en annan historia.

Anders Dybelius

— — —

REFLEKTIONER Vad Georg Carl von Döbeln betydde för folket i Bygdeå socken är kanske inte känt för allmänheten. Anders Dybelius bidrar därför med texten ovan att också inkludera socknen Bygdeå med namnet von Döbeln.

von Döbelns uppgift blev att rädda de rika förråden i Umeå, vilket generalen Wrede såg som ett omöjligt uppdrag. Alla krafter sattes in men landshövding Stromberg och Döbeln kom ihop sig om att anskaffa hästar. Stromberg menade det vara omöjlighet att skaffa så många hästar som krävdes. Vid det tillfället myntade von Döbeln uttrycket ”ordet omöjligt ej fanns i hans lexikon”, vilket vi västerbottningar må ta efter som ett särskilt arv efter denne rese till general.

För Bygdeå socken räddade Döbeln kronans tillhörigheter och i Rata hamn lastades två fartyg med artilleriförråd, bl.a. 12 punds kanoner. Efter freden kvarstannade Döbeln i trakten och tog hand om de kvarvarande finska trupperna, samt även det civila underhållet.

Döbeln blev uppröd över att inte tillräckligt gjordes för de fattiga i det krigshärjade Västerbotten trots kronans överfulla magasin. Döbeln delade på eget bevåg ut bröd, salt och sill till behövande. von Döbelns omsorg och utdelande av ”förnödenheter bland de fattiga i det krigshärjade området, var något som framkallade varma tacksägelser från prosten Genberg i Bygdeå och pastor Wattrang i Umeå.”

Robertsfors kommun, Bygdeå socken med Ratan, skulle i historisk tacksamhet över vad Georg Carl von Döbeln uträttade för Bygdeå kunna sätta upp en staty eller ett minnesmärke i socknen. Varför inte lagom till 2009 och högtidlighållandet av Märkesåret 1809.

/Dag Sr

BILD: Georg Carl von Döbeln ::

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: