Skip to content

Om den slumrande skönheten i Bobacken

14 januari, 2008

Thurdinska gårdenTHURDINSKA GÅRDEN i Bobacken har sin särskilda historia, en gård vi återkommer till med flera artiklar.

Företaget HISTORISKA HUS i Umeå beskriver denna Slumrande skönhet och ger följande Historik och byggnadsbeskrivning om Bobacken 7:3

***

HISTORIA ELLER BARA HISTORIER av Ewa Leijdström

LÄNGS DEN GRUSIGA och gropiga vägen skramlar en trilla stumt dansande, stundom ryckigt, stundom i vacker elegans uppmärksammad av granar och tallar stående i stram givakt längs vägkanten. Året är 1837 och Coopvardie capiten och tillika kronolänsman Johan Fredrik Turdin med maka Anna Margareta har en kortare resa framför sig innan de rundar vägkröken och de kan se sitt viste, det Turdinska hemmet i Bobacken.

I månaden juni ligger ännu frostiga åkrar i ett landskap där missväxtår tidigare grasserat trots stor odlarmöda och ansträngning. Capiten Turdin känner redan en viss oro över årets gröda i den sena kylan. Söndagens predikan gav heller inte någon större tröst och lindring utan snarare kändes Guds varnande hand som en ytterligare börda att bära.

Johan Fredrik Turdin född anno 1789 arbetade under sina aktiva år som befälhavare på handelsfartyg men även som rättstjänare i Bygdeå härad, åt Kungliga Majestät i dåvarande Svea rike…

Ja, så här kan man hålla på och fantisera och röra runt i historier. Naturligtvis är det här bara fantasier men det finns en viss sanning i det hela ändå, som det här med svensk historia, namn, yrke, årtal och plats. Om vi tar och börjar med namnet Turdin så finns det intressanta teorier till dess uppkomst.

Johan Fredrik tog sitt efternamn efter sin far Visetur Hans Turdin i Ratan. Turdin den äldres föräldrar lyssnade till namnen Hans Jonsson – Margareta Roslander-Johansdotter så där finns det inga raka spår att se men på Internet och Rötters, Anbytarforum kan man hitta olika grenar och teorier kring Turdinsläktet. En idé som låter helt rimlig i historien är att namnet Turdinus, som betyder trast på latin och kan tänkas vara taget för att koppla samman person och ort till en och samma benämning, med tanke på att en trast smyckar Bygdeå sockenvapens sköld.

För att bringa lite ordning bland vissa yrken har jag tagit hjälp och fått till svar att Visitateur/Visetur är gammalstavning och en benämning på en tulltjänsteman som till uppgift besökte och visiterade fartygens laster i hamn, för att inget olagligt skulle finnas ombord. Titeln är fransk och det franska språket var vanligt inom Kungliga Majestäts olika ämbeten under lång tid i vår svenska historia.

När det gällde sjöfarten så byggde titlarna på det holländska språket där benämningen cofferdi kommer av ordet handelsfartyg och coopvardij betyder köpfärd. Så en coopvardiecapten ska var en befälhavare på ett handelsfartyg i t.ex. Ostindiska kompaniet. Den graden ersattes i slutet av 1800-talet med titeln sjökapten.

Under 1600-1700-talet utsågs ofta en Kronolänsman bland de bofasta mer välbeställda bönderna, kanske en Sursill men även dåtidens gästgivare fanns representerade. I mitten av 1700-talet blev männen alltmer avlönade statstjänstemän som mer och mer höll distans till bondesamhället. Länsmännen som utsågs av Kungliga Majestät till högste rättstjänare inom ett härad, t ex Bygdeå socken var ett slags lokala ordningsman men med ett flertal sysslor. De biträdde dels befallningsmannen med skatteuppbörd och rannsakningar samtidigt som de fungerade som ett slags allmänna åklagare vid häradstingen som utredde och ledde åtal. Titeln ändrades under 1900-talet till Landsfiskal med landsfiskalsdistrikt och utsågs av Länsstyrelsen.

För den som vill söka vidare bland dåtiden yrkestitlar, så kan man hitta en hel del intresseväckande i Norstedts uppslagsbok, Prisma främmande ord. Det skulle vara intressant att få reda på uppkomsten av uttrycket Sursill, som lär betyda ”en rik bonde från Umeå”. Kanske någon av er läsare kan upplysa om det?

När det gäller årtal, så kan man läsa i svenska historien om nödåren i socknen under 1800-talet. Extremt kalla vintrar med tjälen kvar i jorden långt fram till midsommar hände allt som oftast, vilket renderade till missväxt och resultat i form av nöd och svält. Kriget medförde även det, stora svält- och nödår då plundring och kyla härjade bland stugorna. Ansvaret för hemmet på den tiden, låg inte på maken i fält utan bland gamla, kvinnor och barn på gården vilket fysiskt inte alltid räckte till.

Lite allmänt om krig kan sägas att i första delen av 1600-talet bildades våra svenska landskapsregementen. Ursprungligen kom de från fänikor och ryttarfanor som skapades i de olika landsdelarna i Sverige under kung Gustav Vasas tid. Beteckningen regemente, härstammar dock från början från de enskilda fänikor som sattes upp i Norrland under 1550-talet där det också ingick, år 1565 en speciell Västerbotten fänika. En fänika innefattades av fotfolket, infanteriet en 500 man stark armé som förflyttade sig och stred till fots samt leddes av en s.k. hövitsman, en befälhavare. Regementena indelades i olika truppslag som t ex infanteri- och kavalleriregemente.

En fana bestod av en mansstark styrka på 300 ryttare. Manskapet i fänikorna togs ut genom s.k. utskrivning. I fanorna var rusthållaren förutom organisatör inom rytteriet, ofta också själva kavalleristen. I början av 1600-talet, under ledning av kung Gustav II Adolf slogs fänikor och fanor ihop till storregementen, landsregementen, som i regel omfattade 3 – 4 av våra landskap. Ur norrlands fänikor år 1615 bildades ett landsregemente om 3000 stridbara män från Västernorrland och Österbotten.

Vidare fastslog det svenska styret i 1634-års regeringsform att man inom Sveriges egentliga gränser (som då innefattade delar av nuvarande Finland) skulle rekrytera 20 infanteriregementen och 8 kavalleriregementen. Förutom dessa permanenta styrkor sattes det in under krigstid tre- och femmänningsförband samt olika värvade förband, dvs. avlönade soldater exempelvis från Livgardet i Stockholm.

För att dessa stora trupper skulle överleva en anstormning från fientligt håll så innebar det att kunskapen inom militär krigsföring måste innehålla ett brett spektra av lojala stridbara män, till häst och till fots som tog order av militärt organiserad ledning med stor spetskompetens. Helt utan dagens tekniska möjligheter stred soldaterna, man mot man i hunger och ofta köld. Historiskt sett kom hjälp och förnödenheterna på villovägar, stoppades upp, frös in i väntan på våren och gav i sin tur hårt drabbade soldater.

Soldatnamnen skulle vara unikt inom ett kompani och tilldelades i samband med soldatrote, t ex Eric Ericsson Redlig 99, där Redlig 99 stod för efternamn, boställe, socken och landskap. Under 1600-1700-talet återtog i regel soldaten vid avsked sitt tidigare efternamn. Men om soldaten förflyttades inom ett kompani var det vanligt att soldaten behöll det gamla tilltalsnamnet, plus tilldelades ett nytt. Det var först under 1800-talet som det blev vanligt att man behöll sitt soldatnamn även som civil person.

Soldaternas uniformer i Västerbotten år 1679 (före enhetsuniformen år 1694) var en rock gjord av grå ull men med vita ärmuppslag och en vit halsduk med blå ränder. Regementets färger gick i rött och vitt som från och med år 1788 stred med det egna valspråket ”de hava aldrig svikit eller för egen del tappat. Ord som sägs komma från ett uttalande av kung Gustav III under ett fälttåg samma år. Då som nu krävdes det även att soldaterna övade sig i god stridsteknik. Militärernas övningsfält låg åren 1649 – 1898 ute på Gumboda hed, ca 6 mil nordost om Umeå.
Den svenska gränsen ändrades drastiskt efter freden i Ryska kriget, 1808 – 1809 och det sista kriget hittills som svenskar stred på egen mark. Sverige förlorade i det här skedet i fredsfördraget i Fredrikshamn den 17 september 1809, inte bara Finland som undersåte utan också stora landområden i det egentliga Sverige. Det här var områden som idag utgör norra Finland men som före 1809 räknades till det egentliga Sverige. I och med att dessa områden gick förlorade försvann 113 rotar för Västerbottens regemente som fanns i denna landsdel.

Om vi då tar oss tillbaka till Bygdeå socken och familjen Johan Fredrik Turdin så kom de till hemmanet Bobacken 5, år 1823. De köpte sitt boställe av Erik Persson och hans son Matts Eriksson och det var troligen under deras tid som den nya gården i herrgårdsliknande form uppfördes. En byggnad i stil och elegans med vackra vägg- och takmålningar som kunde tyda på ett visst överdåd av ägarna men i dag kan ses som en vacker kvarleva från den tiden. Paret fick tolv barn och en av deras söner,
Sjökapten Carl Johan (barnlös) övertog (köpte) gården efter pappans död, år 1840. Bobacken 5 fanns kvar i släktens ägo fram till året 1892, då hemmanet såldes till
Anders Gustaf Sandberg från Sävar.

Sedan i takt med åren, har nya ägare tillkommit och gått och om denna vackra boning har texten berättat en del om ”den slumrande skönheten” i Bobacken.

Anm.

Sv. visit= kort besök; visera= granska, ge visering
Fr. visite= visit, inspektera; viser=åsyfta, visera; visiteur= besökare
Sp. vista= tulltjänsteman
It. visita= besök, undersökning, tullbesiktning

Ostindiska kompaniet verkade under åren 1731-1814.

Källor:
Allan Edström (släktforskare)
Birgitta Rosengren (släktforskare)
Cenneth Wedin (släktforskare)
Rötter, Anbytarforum

Ewa Leijdström

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: