Skip to content

En hedning evigt förtappad om han dör

1 januari, 2008

von DöbelnANDERS DYBELIUS är doktorand i historiedidaktik och beskriver sin avhandling:

– ”Min avhandling rubriceras med rubriken

Ära, skyldighet och wilja, bruk av och debatter

om Georg Carl von Döbeln.

Den söker svar på frågor som: I vilket syfte von Döbeln har framställts? Vad är det för historiebruk som dominerat? Har det i så fall ändrats över tid? Hur har debatten förts kring de olika historiebruken? Hur förmedlas detta och för vem? Kan vi utläsa något om dess tillkomsttid? Von Döbeln är trots sin nationella framtoning, i banden mellan Sverige och Finland, en person som i flera fall knyts till lokalhistoria, vilket också leder till intressanta resultat. Den nationella historieskrivningen i Sverige idag, är inte längre den dominerande. Den nationella historien skrivs numera i påtaglig konkurrens med den regionala, vilken inte sällan står i motsatsställning till den nationella. Vi kan idag konstatera att von Döbeln, ur ett historiedidaktisk perspektiv, inte vederfarits den andra döden, utan i all välmåga är högst levande i termerna av historiebruk och historiemedvetandet. Vilket framför allt kommer att inträffa under storamärkesåret 2009.”

ANDERS DYBELIUS
skriver om Märkesåret 1809 och von Döbeln:

von DöbelnÅr 2009 är det 200 år sedan Sverige förlorade en fjärdedel av befolkningen och en tredjedel av sin yta i form av den östra landsändan Finland. En del som hade varit ett stycke av Sverige i runt 600 år. En händelse som troligen var den största förnedringen någonsin i rikets historia. Från det att skilsmässan 1809 var ett faktum, har de båda länderna, först storfurstendömet och sedan landet Finland, haft ett omfattande utbyte på många samhällsområden. Ett flertal personer har stått som en länk mellan Sverige och Finland, men frågan är om Georg Carl von Döbeln, inte är den person som starkast förknippas med gemenskapen mellan de båda länderna. Generalen med det svarta bandet runt huvudet, som Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg 1848 i Fänrik Ståls sägner, odödliggjorde i eposet Döbeln vid Juutas. Hur många generationer har inte traderat stroferna och där man inte alltför sällan än idag, lite skämtsamt, kan höra någon högdraget citera de inledande raderna:

Herr prosten talte: Döbeln är en hedning, förtappad är han evigt om han dör…

Von Döbelns gärning i Finland är så starkt sammanvävd med den finska nationen att många idag tror att han var född i Finland, men von Döbeln hade sina rötter i den västgötska myllan, närmare bestämt var han från Stora Torpa i Skaraborgslän, som ligger mellan Falköping och Skövde. Von Döbeln var en färgstark personlighet och lämnade sällan någon oberörd, vilket vi kanske förstår genom att betrakta generalen Gustav Adlercreutz begrundande över von Döbelns personlighet.

Läs hela texten

Bild: von Döbeln

— — — — —

REFLEKTION Intressant avhandling Anders Dybelius arbetar med; undras om han disputerar före Märkesårets start. Om det blir så torde dr Dybelius ligga väl till i tiden för att också bli en eftertraktad föreläsare, vilket han redan torde ha blivit.

//DSr

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 3 januari, 2008 14:21

    ANDERS DYBELIUS kommenterar bloggposten via e-mejl (080103):

    Trevligt att du uppmärksammat min forskning. Mycket av von Döbelns
    uppmärksamhet och eftermäle ligger just i denna din fråga. Döbelns
    folkliga hållning och koppling till lokalhistoriska platser. Trots hans
    officersställning kom han från anspråkslösa förhållanden som han aldrig
    glömde. Omgivningens förhållande till hans person kan sägas varit
    dualistiskt. Ofta ogillandes av sina jämlika och överordnade på grund av
    att han sa sanningen och dessutom hade en enorm yrkeskompetens. Utbildad
    som han var i en av dåtidens supermakter, Frankrikes väloljade
    militärmaskineri. Älskad och beundrad av underlydande för att alltid
    värna om deras bästas väl och ve. Carl Brakel, en person som varit med
    Döbeln i båda krigen i Finland, 1788 – 89 och 1808 – 1809 sa så här
    om honom på sin ålders höst:

    ”General von Döbeln var ostridigt en af sista krigets bäste befälhafare.
    I de strider, der han sjelf kommenderade sin brigad, segrade han alltid.
    Oaktadt, sträfheten i hans sätt att vara, ingaf han ett sådant
    förtroende, att man såg honom i spetsen för sin trupp, var man säker
    om lyckligt utgång. Med sådant förtroende till sin befälhafare är det
    roligt att gå i strid.”

    Angående lokalhistoria och Döbeln, som Bygdeå och Ratan finns det
    kopplingar. Det kan dröja ett tag då jag för närvarande har högvis med
    studentuppsatser som ska läsas och godkännas till nästa vecka.

    — — —

    Anders:
    Det ska bli spännande att få höra vad som kan sägas om von Döbeln och Ratan & Sävar. . .

    //Dag Sr

  2. Anders Dybelius permalink
    29 januari, 2008 15:06

    Några rader angående Döbeln I Västerbotten med fokus på Bygdeå och Ratan.

    Med anledning av förfrågan om Döbeln och märkesåret 1809 vill jag bara kort redogöra för kopplingen mellan Döbeln, Umeå och trakterna runt Ratan. I början av 1809 var Sverige i ett hopplöst läge. Finland och Åland var ockuperat av ryssarna och över den isbelagda Kvarken hade ryska trupper gått i land i höjd med Umeå och inkvarterat sig i gårdarna runt omkring. Ryska trupper hade också trängt fram över Torneå och tvingat den där sargade svenska armén, att kapitulera. Döbeln befann sig i Stockholm, efter att Gustav IV Adolf avsatts i en statskupp den 13 mars. Ett tillvägagångssätt som starkt ogillades av Döbeln. Han menade att Adlercreutz genom sitt handlande äventyrat de sista krafterna Sveriges rike ägde. Vad värre var menade Döbeln, var att Adlersparre efter statskuppen ej återgick till sin post mot ryssarna. Istället låg delar av armén obehövd och sysslolös indragen i ett politiskt rävspel i Stockholm, enligt Döbeln. Kuppmakarna behövde därför inte någon lång betänketid för att få bort Döbeln från Stockholm, då hans rättframma och oförskräckta åsikter kunde utgöra ett hot. Kuppmakarna fruktade vad han som person kunde påverka för strömningar. Döbeln menade inte att kungen gjort rätt, tvärtom menade han att kungen å det märkligaste förvaltat landets militära resurser felaktigt. Vilka tankar och uppfattningar, som funnits om hur resurserna användes, återfinner vi kanske bäst i Ryttmästare Möllersvärds dagbok från Torneå i januari 1809 när han skrev;

    Mörker, yrväder , fattigdom, sjuklighet både bland folk och fä. Långsamt på dagarna. Förlidet år fans uti Sverige 125,000 man under gevär, den största styrka jag tror det någonsin haft på benen, hvaraf största delen utan ändamål marcherade af och an i Skåne. En liten del paraderade och defilerade på Åland för kungen, och den allra minsta delen pålade med landstigningare kring Åbo, hvilken aldrig kunde lyckas. Enteligen sändes oss mot hösten 3, 000 man med friska och sjuka till förstärkning. Så hushållade den arma Gustaf Adolf med sina stridskrafter – stackars man och stackars vi.

    Fjorton dagar efter att kungen Gustav IV Adolf avsatts samlades Finlands ständer mitt undre brinnande krig i Borgå där den ryske tsaren Alexander försäkrade, bekräftade och stadfäste den svenska landsändan Finlands religion, och grundlagar och ständerna svor trohedsed till den ryska tsaren. Kvar stod endast det egentliga Sverige. Kejsare Napoleon var av åsikten att Sverige därmed var borta, som han efter freden 1809 uttryckte det i ett brev daterat den 28 februari 1811 till den ryske tsaren Alexander. Han berömmer tsar Alexander och skrev:

    Jag samtyckte till att E. M:t behöll Finland, hvliket utgör tredjedelen af Sverige och är ett landskap af sådan betydenhet för E.M., att man kan säga att efter denna förening det icke finnes något Sverige mera, emedan Stockholm ligger i konungarikets förpostlinje.

    Döbeln utnämndes och sändes den 9 april 1809 som befäl över Norra arméns södra fördelning, med högkvarteret först i Sundsvall och sedan Härnösand. Efter kapitulationen vid Kalix, där förråden föll i ryssarnas händer, uppstod en diskussion mellan den svenske generalen Wrede och den ryske generalen Schouwaloff, om huruvida de södra förråden skulle räknas in. Överstelöjtnanten Furumark blev därmed uppsänd till Skellefteå, och lyckades på eget bevåg tillsammans med en intendent Klingstedt, med en stor insats och med lock och pock, få allmogen samlad att transportera bort förråden längre söderut. Nu gällde det om Sverige, likt Polen, skulle gå samma öde till mötes, dvs. att styckas och helt försvinna. Läget var akut. Ryssarna hade den 15 maj söder om Skellefteå, fallit i ryggen på överstelöjtnant Furumark och tvingat honom till kapitulation. 588 man jämte befäl gick i fångenskap. Ett fyrtiotal soldater ur Västerbottens regemente lyckades fly.

    Den 17 maj fick Döbeln order att ta sig till Umeå och överta befälet från Cronstedt, som led av ett öppet sår och som tidigare begärt att få bli entledigad. Efter ytterligare en svensk kapitulation var läget desperat. Ryssarna hade 7000 man i området medan svenskarna genom den finska fördelningen bara hade 700, visserligen stridsvana men alldeles för få för att kunna ge sig i strid. Nu hängde allt på vad som hände med Umeå och dess närområden. I Umeå fanns mat- och sädesförråd för Västerbotten. Om förråden föll i ryssarnas händer, kunde inte norra armén existera. Det var i denna situation Döbeln klev in på scenen. General Wrede lät de svenska trupperna stå kvar i Härnösand och hjälpte inte de finska längre norrut. Han såg att han ville samla alla krafter till norra Ångermanland och gav order till Döbeln och hans trupper att dra sig mot söder om Umeå älv.

    Döbelns uppgift blev att om möjligt rädda de rika förråden i Umeå. General Wrede såg det nästan som ett omöjligt uppdrag och hade nästan gett upp hoppet. Döbeln grep sig an arbetet att rädda förråden i och kring Umeå med sin vanliga energi. Döbeln satte in alla krafter, men landshövding Stromberg och Döbeln kom omgående ihop sig om anskaffandet av hästar. Stromberg menade att det var omöjligt att få fram det antalet hästar som krävdes. Döbeln kontrade med att ”ordet omöjligt ej fanns i hans lexikon”. Enligt siffror hade Döbeln rätt då han hade begärt 250 hästar och Umeå och Degerfors socknar enligt framtagen statistik hade 441 hästar. Arbetet fortskred dygnet runt. Genom att på eget bevåg ingå ett stilleståndsavtal med den ryske generalen Sjuvalov fick Döbeln en nådatid att rädda förråden kring och i Umeå. Från den 20 maj till den 24 maj utrustades 10 briggar och lastades på några dagar. Genom isen och gynnade av värmen och vinden lyckades Döbeln få ut skeppen och därmed rädda förråden. På fartygen fanns bl.a. 31 kanoner, flera tusen gevär och en stor mängd ammunition, som tagits som byte under kriget. Kring Bygdeå trakten räddade Döbeln kronans tillhörigheter och i Rata hamn lastades två fartyg med artilleriförråd, bl.a. 12 punds kanoner och de i Sävar befintliga artillerimaterialet samt fullbordades bortforslandet av artillerimaterialet i Djäkneboda. Till befälen på fartygen i Rata hamn, beordrade Döbeln att om de inte kunde ta sig ut genom isen, skulle de sänkas. Enligt uppgifter, lyckades man få ut ett av fartygen varpå det ena sänktes.

    Döbeln ansträngde sig till bristningsgränsen, både fysiskt och psykiskt, för att klara situationen. Troligen var han på grund av pressen och ansvaret på gränsen till ett sammanbrott, vilket han antyder om i en rapport;

    Från Umeå den 26 maj kl 3.

    Af närlagde handlingar ser H:r Gen:n, att jag möjeligen tror mig uppnå Ångermanlands-fjällen, innan anfall; jag hade mycket samtal att vinna de 6 dagarne: 10 fartyg äro lastade och 9 deraf 1 ¾ mil i åmynningen; står denna vind ett par dagar, är all isen borta. Mot is, vind och magt hjelper inenting. – 2 dagar har jag haft magkramp, uppkastning, fråssa, och brännande feber dessemellan. – Lyckas det med våra transporter, äro 300, 000 R.dr frälste.

    Döbeln lyckades rädda förråden i Umeåtrakten men Ryssarna hade gått hårt fram i bygden och Fahlander rapporterade den 23 maj att ”ryssarne i Burträsk socken utskrivit 240 tunnor korn, 480 k:r brännvin, 300 slagkor 120 L pund vid Skelleftåe, och Döbeln tilläger ”I Skellefteå har fienden ett par dagar förut utskrifvit 1 T:a korn, 2 K:r bränvin, 1 slagtkreatur af hvarje bonde.

    19 augusti 1809 stod slaget vid Sävar och den 20 augusti vid Ratan. Den 2 september ingicks ett vapenstillestånd norr om Skellefteå i Frostkåge gästgivaregård och den 17 september undertecknas freden.

    Efter freden kvarstannade Döbeln i trakten och fick uppdraget att ta hand om de kvarvarande finska trupperna, samt även det civila underhållet. Detta skapade våldsamma despyter. Döbeln upprördes över att inte tillräckligt gjordes för de fattiga i det krigshärjade Västerbotten, trots att kronans magasin var överfulla. Döbeln tänkte först vända sig till regeringen, men struntade i det och delade, på eget bevåg, ut bröd, salt och sill till behövande i Umeå-trakten. Till försvar för sitt handlande över sitt författningsstridiga sätt skrev Döbeln;

    ”Jag tål intet se nödlidandes värkeliga elände, utan tårar fällas från mine ögon. Jag är nu mera sjelf en tiggare och med denna belägnehet ännu mer ömhjertad.”

    Proviantutdelningen fortsatte under hela november 1809, och den 1 december överlämnade Döbeln det som var kvar till Länsstyrelsens förvaltning. Handlingen, att dela ut förnödenheter bland de fattiga i det krigshärjade området, var något som framkallade varma tacksägelser från prosten Genberg i Bygdeå och pastor Wattrang i Umeå.

    Den 16 december 1809 är den sista ordern från Umeå, daterad av Döbeln. Den 7 januari anlände han till Gävle och den 9 januari 1810, mönstrade han de finska trupperna som ankommit till staden. En förrättning som inleddes med ett liknande tal som i Umeå. Arbetet med att hjälpa de finska soldaterna tog tid och han var den general som på ett personligt sätt tog sig an att hjälpa alla de finska soldater som kämpat för fosterlandet, men som i stort bara mötts av tystnad och otacksamhet från höga vederbörande, men det är en annan historia.

    Mvh//Anders Dybelius

  3. 29 januari, 2008 23:18

    Anders Dybelius
    Tack för att Bygdeå socken genom din text förts närmare och mycket nära Georg Carl von Döbeln.
    //Dag Selander

  4. 1 februari, 2008 22:45

    Tack Anders Dybelius för högaktuell information om den egensinnige von Döbeln! En man som tar ansvar för de många, och ofta därför stöter sig mot överordnade, till förfång för hans egen karriär – se där någonting att ta efter även i vår tid. Döbeln har en exceptionellt intressant bakgrund som inte många känner till. Nu kommer ny forskning och vi får lära känna denne sjutusan till karl lite närmare. Ser fram emot Anders avhandling! Under tiden kan man gå in på generalens egen hemsida: http://www.generalvondobeln.se
    För visst är Döbeln värd en egen romansvit? Elisabeth Goldstein

  5. 1 februari, 2008 23:56

    Bästa Elisabeth Goldstein

    Lyfter på hatten, bugar och bockar för denna visit. Din forskning och ditt författande lyfts givetvis imorgon upp på synlig plats.

    Lite sent, men ändå Shabbat Shalom

    Vänligen
    //Dag Sr

Trackbacks

  1. Georg Carl von Döbeln: I Västerbotten med fokus på Bygdeå och Ratan « BYGDEA BLOG

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: