Skip to content

Utsikt från Bygdesten – Weste Westeson

27 juni, 2007

Segelbåt utanför BygdestenSegelbåt utanför Bygdesten Klippan på Bygdesten har inte krympt. Den är lika mäktig idag som jag minns den som barn. Nya stugor har byggts, en bilväg har dragits fram över näset och strandlinjen ändrats genom landhöjningen. Träden har vuxit ordentligt och utsikten är skymd mot söder men själva stenen är sig oföränderligt lik. Det är tryggt. En eller ett par somrar omkring 1940 hade mina föräldrar hyrt en stuga på Aludden, som ligger längre norrut. Men de ville ha något eget och fick rådet att titta på den obebodda Bygdesten, en ö som bortsett från klippan inte hör till de märkliga längs kusten, liten och stenig som den är och med låga och sumpiga stränder. Alfred Hjelmérus, som reste i Västerbotten omkring 1910 likt en annan Linné, säger att ”kulturen räddat åt namnet vad den karga naturen här undandragit sig.” En godtemplarloge i Skinnarbyn i Bygdeå hade nämligen tagit sig namnet ”Bygde sten”, en symbol för klippfasthet och styrka. Vilket nykterhetsmannen Hjelmérus fann passande.

Det måste ha varit Alfred Lundmark, kyrkvaktmästaren, som byggde huset. Han var båtbyggare också, vi pojkar förundrades alltid över att han byggde sina stora fiskebåtar i ett rätt så litet uthus, sen måste han plocka sönder dem för att få ut dem.

Så länge vi hade vårt sommarhus på Bygdesten var vi ensamma där och eftersom det inte alls var så enkelt att ta sig dit tyckte vi att vi var mycket långt borta från civilisationen i Bygdeå.

I början av sommaren flyttade vi ut med lillasyster, hembiträden, bohag och alla de prylar som behövdes för en lång sommar. Resan företogs med taxi, Johan Åbergs eller Klas Jonssons – utöver dessa hade bara Otto Isberg och Lööv bilar i Bygdeå (fast här kan jag minnas fel). Hur allting rymdes förstår jag inte, möjligen cyklade pappa. Vid en backe i utkanten av Dalkarlså hände det att vi fick stiga av, annars orkade inte bilen. Eller var det kanske bara när vi ibland åkte med Lööv i hans lilla gröna DKW? (Onödigt att påpeka att alla bilar var av förkrigsmodell.) Från vägen mot Ratan vek man av där det stod en skylt med texten VÄG TILL HÄLSAN. Mamma tyckte att det passade bra när man skulle ut till havet. I själva verket var Hälsan en barnkoloni. Vi hade ibland ärenden dit men det var lite otäckt, för ungarna var kolossalt många och kolossalt livliga. Fast hade man tur var det sovtimme och friden härskade, åtminstone utomhus.

Prästskär

Vår roddbåt vid Storvarpet hade den vitskäggige patriarken Olle Jonsson eller hans son Ossian satt i sjön och när allting hade lastats i tog det tjugo minuter att komma över till Bygdesten. När det var lågvatten (och det var det alltid när det var vackert väder) måste man staka en lång bit, det var förfärligt dyigt. Och sen gällde det att hålla utkik, en särskilt farlig sten låg strax under vattenytan halvvägs ut.

Till ritualerna vid ankomsten hörde att skrika och stampa i marken för att skrämma bort huggormarna. Sen skruvade pappa och jag upp de gröna fönsterluckorna, en var ute och en inne och det var ganska noga hur det gjordes. En gång när sängkläderna vädrades hittade vi en råttfamilj med en massa skära ungar i en kudde som vi hade lekt med en lång stund.

Sen var det dags att kolla badstranden och badklippan på utsidan av ön, båda små men tillräckliga för husbehov. Och så klättra upp på stenen förstås, det fanns två vägar upp.

Vi bodde där ute veckor i sträck. Fast pappa åkte hem varje dag och tittade på posten, antingen han hade semester eller inte. När han kom tillbaka hade han jordgubbar med sig som vi åt till efterrätt ute på verandan. Därifrån kunde vi genom en uthuggning se havet där konvojerna gick under kriget, vi räknade förstås båtarna och jag tror att det kunde vara upp till tjugo som gick tillsammans.

Men den bästa utsikten hade man från stenen. Uppdraget på ett grund på insidan av ön såg man under några somrar vraket efter en stor motorbåt som hette Emden. Antagligen uppkallad efter ett tyskt krigsfartyg från första världskriget, trodde mina föräldrar. Lät man sen blicken svepa medsols skymtade först båthusen vid Storvarpet, sedan Tällstrands villa på sin udde. Med lite god vilja kunde man i skogen ana Sundvalls sommarhus, ett av de gamla i grannskapet. Där fanns det ibland en vuxen dotter som forskade om bananflugor. Det gjorde starkt intryck på mig. På Rödhällan bodde Isbergs och Petterssons. Bengt Pettersson var mjölnare i Dalkarlså och i motsats till min pappa en ivrig fiskare. Han kom ibland förbi och sålde en gädda till mamma för 75 öre, alltid samma pris. Det var ett fint tillskott i kosthållet även om många i familjen inte tyckte om fisk. Pettersson jagade förresten också och brukade skänka en ”hare som springer i skogen” till missionsauktionen i september. Jag tror aldrig det hände att haren inte levererades senare under hösten till den som ropat in den.

Dödmansskär

Långt borta i nordost syntes den skogklädda ön Vitskär där det fanns en liten fiskarkoja som var så liten att den som sov där måste ha fötterna utanför. På den lilla Vitskärshällan däremot där det nästan inte växte några träd bodde Primus (hans efternamn nämndes aldrig). Kan det vara möjligt att han satt i rullstol? Längst i söder skymtade ön med det fantasieggande namnet Dödmansskär.

Men den mest spännande ön var Prästskär som var ganska stor och hög och som låg mellan oss och öppna havet. Där hade brukspatronen Häggström i Dalkarlså haft sitt skeppsvarv på 1800-talet, jag har senare sett att det hette Marieberg. Resterna av slipen syntes fortfarande, och från Prästskär hade handelsfartygen seglat ända ner till Medelhavet. Från den tiden härstammade ett par väldiga högar med barlastjord som båtarna hade haft med sig och där man kunde hitta märkliga metallstycken och blommor som inte hörde till traktens flora. En del av skrovet av ett av de sista häggströmska skeppen som hette Lovisa låg vid en holme en bit från Prästskär och påminde om traktens storhetstid.

Pappa var inte pigg på långa turer med vår lilla båt men en gång varje sommar skulle vi ut på öppet vatten för att hälsa på hos Lundquists på Borgarskär som låg så långt bort i norr att det inte ens kunde urskiljas från klippan. Det var en viktig händelse. Men det måste vara riktigt fint väder och alldeles lugnt för det tog bortåt en timme att ro dit. En ”skärgårdens pärla för sommarvistelse”, skriver Hjelmérus om Borgarskär, ja han talar än mer poetiskt om en ”under sommarhettan av svala vindar kringfläktad tillflyktsort”. Det stämmer nog, skogen var hög och gräsmattan framför det gamla huset saftigt grön (på Bygdesten var det omöjligt att få en gräsmatta att växa). Dessutom fanns det ingenstans i hela skärgården en så fin sandstrand.

Och hur var det då med själva stenen? Hjelmérus citerar den gamle 1700-talstopografen Hülphers: ”Bygdeå sten, en hög klippa på ett litet skär i Bygdeå fjärd, ½ mil norr om Ratan, ett stenkast från fasta landet, om hvilken flere berättelser i äldre tider warit i orten, anses nu som mindre märkelig.” Jag vill gärna tro att Hülphers har fel, för nog såg jag som barn den märkvärdighet han syftar på, nämligen en högst uppe på klippan inristad båt med segel och allt. Man sa att figuren hade något att göra med freden i Nöteborg 1323, då gränsen mellan Sverige och Ryssland skulle ha dragits över det landmärke som Bygde sten utgör.

Att jag sen som vuxen inte kan hitta inristningen är en annan sak.

WESTE WESTESON

Skeppet Bygdestenen

Abraham Hülphers Samlingar till en beskrifning öfver Norrland publicerades i flera band under slutet av 1700-talet och har senare kommit ut i faksimilutgåvor. De kan studeras med behållning än idag.
Hjelmérus, som var lektor, skriftställare och föreläsare skrev två små böcker om Bygdeå med delvis samma innehåll. Den som heter Från en föreläsningsfärd till Bygdeå socken (1910) är roligast. Om traditionerna kring Bygdesten har historikern Nils Ahnlund skrivit i sin bok Oljoberget och Ladugårdsgärde (1924).

WW

— — —

FOTNOT
Artikeln Utsikt från Bygdesten publicerades första gången i Västerbottens folkblads sommarnummer 1996

/DSr

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. Camilla Lindh permalink
    21 juni, 2009 08:43

    Vilken underhållande artikel!
    Hade under ett par somrar för länge sedan anknytning till den plats du beskriver och känner igen mycket av det. T ex båten Emden, som låg uppdragen på en hälla.
    Det enda jag inte känner igen är ”Med lite god vilja kunde man i skogen ana Sundvalls sommarhus, ett av de gamla i grannskapet.” Jag skulle gärna vilja veta vilket hus du menar. Ligger det före eller efter Tellstrands hus, sett från Bygdesten?
    Sedan undrar jag om du, som pojke, upptäckte det båtvrak som ligger mellan Rödhällan och Prästskär?

    Jag vet ju inte om denna kommentar skickas vidare till artikelförfattaren, men om så görs vore jag mycket tacksam för ett få svar på min kommentar.

    Tack för en mycket bra artikel.

    • Weste Westeson permalink
      14 mars, 2011 18:58

      Hej Camilla,
      Ibland går det inte så fort ens i cyberrymden. Först idag läser jag din kommentar till min betraktelse om utsikten från Bygdesten! Sundvalls hus låg (ligger?) inne i viken öster om Tällstrands och inte helt vid vattnet, det betyder väl mellan Tällstrands och Rödhällan. Jag tror att familjen Sundvall var från Kiruna, vi kände dem knappast och umgicks inte. Båtvraket minns jag inte att jag kände till. – Det vore kul om du ville bekräfta att du läst detta, min adress är w.westeson@bredband.net.
      Hej
      Weste

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: