Skip to content

Bygdeå den 3 juni 1731 i Gustavianum

10 juni, 2007

Gustavianum Uppsala Universitet Gustavianum

MIKAEL REUTER skriver i Finnpro2000, Kapitel 3, om Bygdeå och Bygdestenen. Avhandlingen årg. 1731 av Umeå-sonen Jonas Ask omnämns också. För 276 år sedan beskrivs Bygdeå socken i Gustavianum. Mikael Reuter skriver:

Under högmedeltiden blev Bottenviken nedanför Kvarken ett svenskt hav. Ovanför Kvarken var läget ett annat. Någon svensk bebyggelse att tala om synes inte ha funnits norr om Hälsingland.

Först efter freden i Nöteborg 1323 när kronans intresse väcktes för att befolka de nordliga områdena, började kolonisationen sprida sig norrut. Någon folkvandring till Norra Botten har det aldrig varit fråga om, och 1300-talets svenska kolonisatörer i norr har sannolikt varit landskapets egna invånare.

Enligt Hälsingelagen var Umeå och Bygdeå befriade från ledung, ty de försvarade riket: ”de skola värja sitt land hemma”. Vem försvarade de riket mot? Det vanligaste svaret är att fienden var Rysslands (Novgorods) kareler. Bureus har (1600) en anteckning från Bygdeå, dit ryssar (kareler) anlände via Ule älven, dvs den vanliga rutten. Svenskar lyckades besegra ryssarna, och som minne skall ha huggit ett märke i Bygdestenen, som ryssar hävdade var deras gränssten. Det finns flera bevarade uppgifter om Bygdestenen som ryssarnas gränsmärke. Bygdestenen var gränsen mellan Sverige och Novgorod i Nöteborgs fred 1323.

Förbindelsen med Österbotten över Kvarken går tillbaka till förhistorisk tid. När Göran Wallin 1707 reste genom Västerbotten, berättade man för honom att främlingar från andra sidan havet varit de första som kommit till Bygdeå (Norrbygda) och där byggt hus och givit socken dess namn. Jonas Ask nämner detta i sin doktorsavhandling 1731 och tillägger att detta tal ännu var i allmogens mun.

Man kan naturligtvis diskutera vilken betydelse en sådan tradition bör tillmätas. Men så mycket torde få anses säkert att det är livliga förbindelser över Botten som bildar dess bakgrund. Dessa skymtar också i andra sammanhang och traditioner: birkarlarna, Egilssagan, sägnerna kring Bygdestenen, Karlskrönikan, Olaus Magnus osv.

Källa: Finnpro2000 Mikael Reuter

JONAS ASK disputerade den 3 juni 1731 vid filosofiska fakulteten vid Uppsala universitet med avhandlingen DISSERTATIO GRADUALIS DE URBE UMA ET ADJACENTIBUS PAROECIIS. Doktorsavhandlingen skriven på latin finns översatt av rektor J.V. Lindgren 1928.

Umeå-sonen Jonas Asks doktorsavhandling OM STADEN UMEÅ OCH NÄRLIGGANDE PASTORAT beskriver Umeå och socknarna Umeå, Bygdeå och Lövånger. Nästan 20 % av texten ägnar Jonas Ask åt Bygdeå socken. Detta är en del av texten om Bygdeå från disputationen å Lärosalen Mindre Gustavianum 3 juni för 276 år sedan.

Avd. II
OM BYGDEÅ SOCKEN
§ 1.

Att främlingar från andra sidan havet fordom först kommit till dessa trakter, byggt hus och givit socknen namnet Bygdeå av bygga är ännu i allmänhetens mun. (1) Men att dessa icke varit Birkarlar, vilka enl. Buraeus´ vittnesbörd först på Konung Magnus Ladulås´ tid kommo till Väster-Botten, därom vittnar åldern hos Bygdeå kyrka, som går tillbaka till år 1169. Ty om man sammanställer denna templets ålder med nämnde Konungs regeringstid, står det fast, att vår socken varit bebyggd ett sekel, mer eller mindre, före Birkarlarnas ankomst. Den Bekante Scheffer antar, att en ny inflyttning skett i Väster-Botten. Härtill gav Erik den Heliges tåg till Finland omkr. år 1150 anledning. Men att härleda Bygdeå sockens ursprung därifrån är också osäkert, då det är sannolikt, att sydligare orter i Väster-Botten långt förut haft sina invånare. Icke desto mindre kan anledningen till denna sockens namn vara den nämnda, då man synes icke kunna finna en annan mera närliggande.

Som grannsocknar har vår socken Umeå i söder och Lövånger i norr. Mellan dessa utsträcker den sig över en längd av 4 ¾ mil. Men bredden från havet åt väster, varvid den böjer sig mot norr, där den når förbindelse med Burträsk socken, överskrider något litet två mil. Sjuttiotre hela hemman och åttiotvå soldater räknar man i denna socken. I sitt sigill har Bygdeå bilden av en trast, av vilken orsak är mig alldeles obekant. Att den förr i tiden ej haft samma bild, det veta vi av de Palmskiöldska Manuskripten [från 1690-92 innehållande bl.a. isländska manuskript; Anm. DSr]; i dessa återges denna sockens sigill, vari avbildas, som det synes, två floder. Två åar flyta nämligen genom denna socken, Dalkarlså och Rikallaå, till vilken kan läggas ännu en tredje nära Nysätra. Den ena anser befolkningen uppkallad efter en Dalkarl, som bott bredvid den (2), den andra efter Richard, som tagit denna egendom i besittning; denne blev för ett mord, som han begått på en munk, dömd att lida straff på det sätt, att han avstod till Konungen rätten till laxfiske i ån. Med ryssjor fångas här lax men föga rikligt. Förutom sjöar och träsk, som ej äro fattiga på fisk, finnas fiskrika havstrakter, såsom Ivarsboda, Norum, Ratuvik, Gumbodafjärden, Hersångerfjärden m.fl., i vilka de närboende, med undantag av Umeborna, bedriva fiske.

Men medan jag uppehåller mig i närheten av havet, bör jag omnämna en hamn vid namn Ratan, eftersom det i hela Bottniska viken icke gives någon annan, som är mera lämplig att mottaga skepp och mera trygg att bevara dem under storm. Ständigt erbjudande skydd åt dem, som segla mot norr och som övergått Kverken, har den två mycket bekväma inlopp, det ena söderifrån, det andra norrifrån. Namnet Ratan synes vara av Götiskt ursprung och böra härledas från verbet Rata, d.ä. vara på resa. Havamal str. 5 och 10. Vits er thaurf them er vijda ratar, d.ä. enligt Verelius översättning: Klokhet behöver den, som reser i främmande land och str. 19. Vitur er sa eirn er vijda ratar ok hefur um falld fared d.ä. Den ensam är klok, som färdats vida i främmande land och har genomströvat många länder.

§ 2.

Det finns personer, som för att bestyrka detta ställes höga ålder omtala en sten eller snarare en klippa i Bygdeå, allmänt kallade Bygdeåsten, belägen icke långt från Bygdeå kyrka åt söder. Klippan är belägen i en havsvik på en mycket liten holme, och en noggrann uppmätning och beskrivning av densamma har Herr Nils Brenholm efterlämnat åt oss, en lantmätare, som över hela Väster-Botten verkligen bör hyllas såsom en fader. På högsta toppen av denna klippa ses några figurer uthuggna, vilka jag, huru grova de än äro och nu nästan icke påminna om utseendet hos bokstäver i något språk eller om någonting annat, skulle framlägga för intresserades ögon, om jag icke hade tre olika avritningar av dem, av vilka jag icke tror på någon. Den äldsta av dessa, återgiven i en berättelse till Greve Dahlberg (3), överensstämmer i mycket med den, som Kyrkoherden i Bygdeå, den Gode Herr Jak. Burman, meddelat den Högst Ärevördige D:r G. Wallin. Av närboende till detta ställe har jag erfarit, att Moskoviterna fordom anfallit dessa trakter och velat fästa sina gränsmärken vid denna klippa och, under det de voro sysselsatta med att uthugga ett märke på denna, blivit skrämda genom pukslag av Balthasar i Baeck, som var i antågande, och lämnat det påbörjade arbetet. Ehuru härtill även fogas åtskilligt, som har smak av saga, tvivlar jag likväl icke, att något funnits, som givit anledning till denna berättelse. Ty vad beträffar Balthaasar Baeck, så är det känt, att han på Kon. Karl IX:s tid innehaft Väster-Botten och, som det säges, bott i Bacek ¼ mil från Bygde kyrka åt väster. Emellertid läser man ingenstädes i historiska skildringar om att Moskoviterna på den tiden gjort så stora framsteg, att de tillägnat sig någon del av Väster-Botten, utan att de blott ofredat Kajana och andra platser på gränsen mot Finland.

Men om vi återgå till 15:e seklet, finna vi hos Hardorph av klagoskrivelser från invånarna i Kemi omkr. år 1490, att Moskoviterna såsom sin gräns gjort anspråk på en udde i Lövångers socken, vid namn Bjuröklubben, omkr. 5 mil från Bygdeå åt norr. Då på dessa tider sådana obilliga fordringar av Moskoviterna voro synnnerligen vanliga, synes det sannolikt, att de själva kvarlämnat ett minnesmärke, utvisande huru långt de ville utsträcka sina gränser.

§ 3.

Bygdeå kyrka, byggd på en upphöjning av ohuggen sten och belägen icke långt från havet, har en längd av 55 och en bredd av 21 alnar. Dess ålder bör föras tillbaka till år 1169.

[…]

Kyrkoherdar i Bygdeå församling, vilkas namn jag kunnat få reda på, äro följande:
Herr Nicolaus underskrev år 1593 jämte Kaplanen Joh. Torberni Upsala mötes beslut. – 2. Herr Olaus Nicolai Bthn. 1635. – 3. Herr Nicolaus Turdin. – 4. Herr Breninsulanus. – 5. Herr Laurentius Burman, Prost. – 6. Herr Jac. Burman, Laur. Son, Kyrkoherde 1686, död 1726. – 7 Den nuvarande högt berömde Kyrkoherden Mag. Joh. Telin.

Källa: Om Umeå stad och närliggande pastorat av Jonas Ask, VÄSTERBOTTEN, Västerbottens Läns Hembygdsförenings Årsbok 1928, Umeå 1928, AB Nyheternas Tryckeri, sid. 37ff

REFLEKTION Hur många avhandlingar innehållande så pass mycket material om Bygdeå socken finns det? Vilka flera doktorsarbeten har vi som också berör Bygdeå? Det är mycket intressant att ta del av vad man i stort vet om Bygdeå och dess historia tre århundraden tillbaka. Vi vet att ett och annat som meddelas i Jonas Asks avhandling har reviderats. Det som en text som denna hjälper oss året 2007 är att vi kommer närmare socknens tidigare historia. Vi kommer några kapitel närmare gränsstenen från 1323, Bygde sten, som Nils Ahnlund föredrar att kalla den. Vi kommer närmare den första stämpeln med sockensigillet från 1300-talet. Jonas Ask har ju en tråd om sockensigillet att spinna vidare på. Kan kanske vara spännande att testa värdet av uppgiften om sigillet med de två älvarna, Dalkarlsån och Rickleån…

Fotnot (1)
Så berättades också av invånarna för Georg Wallin under hans resa genom V.B.
Fotnot (2)
Men kanske har den snarare fått namnet av samma anledning, av vilken en del av en skog i Skellefte socken nu kallas Dalkarlsliden därför, att Dalkarlar och Norrländingar där med förenade krafter nedgjort norrmän eller, som andra uppgiva, ryssar
Fotnot (3)
(Här översatt från tyska) Utdrag ur en berättelse från Umeå den 19 Aug. 1605. I forna tider, då Ryssarna bemödade sig att erövra detta land, skola de enligt sägen 5 mil från staden Umeå norrut i Bygdeå socken i havet en fjärdedels mil från land på en stor sten hava inhuggit denna figur… (_|*|_) … vilken man ännu i dag kan något litet se; och när de då ville sätta sitt folk i land, hava de genom starkt motstånd lidit sitt första nederlag, på sådant sätt, att de åter måste draga sig tillbaka, varefter de åter begåvo sig till Torne och uppställde sin förtrupp, bestående av 700 man, på en ö benämnd Saissakara, vilken ligger i havet två mil från nämnda stad. Men då svenskarna kommo för att undsätta landet, hava de icke blott förföljt fienden ända dit, underlagt sig denna ö och ihjälslagit de där förlagda vakttrupperna utan även tvungit fienden att med oförrättat ärende åter draga sig tillbaka därifrån. Denna berättelse har den Högt Berömde Herr Gustav Benzelstierna, högst frejdad aktuarie i riksarkivet, meddelat mig.

/DSr

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: