Skip to content

Professor Nils Ahnlund om Bygde sten

31 maj, 2007

Skeppet Bygdestenen Skeppsristning av Wollmar Gustaff Läw

NILS AHNLUND 1895 flyttade familjen till Umeå där fadern blev kyrkoherde i Umeå landsförsamling. 1908 tog Nils Ahnlund studenten i Umeå och skrevs därefter in vid Uppsala universitet. Född 1889 i Uppsala, son till professorn i dogmatik och moralfilosofi Olof Ahnlund och Hilda Svensson. Han doktorerade 1918 med en avhandling om Gustaf Adolf inför tyska kriget; stormaktstiden var redan i början av karriären det ämnesområde han främst forskade på. Han lämnade Uppsala 1923 när han utnämndes till docent vid Stockholms högskola. 1928 blev han den första professuren i historia där. Ledamot i Svenska Akademien på stol 11.

Mera om Nils Ahnlund.

NILS AHNLUND OCH BYGDE STEN
Nils Ahnlund var sex år när familjen flyttade till Umeå. Tretton år av barn- och ungdomstiden var han västerbottning, åren 1895 till 1908. Hans historiska intresse för Bygde sten och historiens vingslag från 1300-talet väcktes säkerligen under tonåren i pappans bibliotek.

Nils Ahnlunds bok Oljoberget och Ladugårdsgärde, Svensk sägen och hävd, (Stockholm 1924) innehåller också ett kapitel om Bygde sten (sid. 95-130). Boken innehåller tio kulturhistoriska uppsatser som berör folktraditionens väsen. Traditionerna om Bygde sten inspirerar Nils Ahnlund att skildra norra Norrlands och norra Finlands kolonisation efter 1323, då Nöteborgsfreden drog gränsen mellan Sverige och Ryssland från Systerbäck till Bottenhavet. Först så småningom hejdades det rysk-karelska framträngandet mot väster och söder.

Nils Ahnlund om Bygde sten

KAPITLET OM BYGDE STEN

DEN 12 AUGUSTI 1323 slöts i Nöteborg (Orechovets) den minnesvärda fred, som till namnet kom att bestå i nära tre hundra år, ehuru under större delen av denna tid föga mer än en ärevördig ruin. Avsedd att äga evärdelig kraft och på övligt sätt bekräftad genom korskyssning innebar denna traktat, att storfurst Jurij och republiken Novgorod till konung Magnus av Sverige avträdde tre kareliska ”gislalag”, motsvarande de av karelare befolkade områdena vid Finska viken, övre Vuoksen och Saima. Det heter visserligen, att avträdelsen skett för ”vänskaps skull”; i själva verket var den priset för slutlig svensk vapenlycka i långvariga och heta fejder. Därmed sattes Finlands gräns längst i sydost, såsom den än i dag går, vid Systerbäck. Man har förmodat att den äldre gräns, som genom denna svenska landutvidgning överskreds, varit dragen längs Kymmene älv och därifrån uppåt landet. Spår av en sådan tidigare gräns finnas nämligen, bl.a. ett av traditionen utpekat råmärke vid den mellersta av Kymmene älvs tre östliga mynningsarmar, den s.k. ”Ryssestenen”. (s. 95)

Från Systerbäck löpte gränsen mot norr genom stora, ännu obebyggda landvidder, där glesa råmärken språngvis utstakade dess sträckning. Hur den i verkligheten gick eller var ämnad att gå, därmed uppstodo med tiden vitt skilda meningar på svenska och ryska sidan. De tvister, som härur utspunno sig, kommo att slitas av politiska maktmedel, sedan den förmultnande urkundens omstridda språk förstummats. Sverige drev omsider igenom sin vilja och sina anspråk, och Finland njuter därav fördelarna den dag som är.

Bland forskarna ha emellertid rått starkt skiljaktiga uppfattningar om Nöteborgsfredens rätta tydning. Motsättningen är av grundläggande art. Frågan har gällt ingenting mindre än detta, om gränsen i norr utmynnade i Bottniska viken eller i Ishavet. Numera kan det icke gärna längre betvivlas, att den förra åsikten, den av finländsk historieskrivning allmänt företrädda Bottenhavsteorin, måste anses vara den riktiga. Ännu har den knappast slagit igenom i Sverige. (s.96)

VAD SÄGER dagens historieforskning om professor Nils Ahnlunds tankar om Bottenhavstorin på 1920-talet och hindren mellan den finskpråkig och rikssvenska historiska vetenskapen?

EN GAMMAL UPPGIFT säger, att Bygdeå sockenkyrka är den äldsta i Västerbotten. Denna utsago möter oss i en rad uppteckningar, de äldsta av mig kända från tiden omkring 1700; av allt att döma sänker traditionen sina rötter djupt i det förflutna. Den fattar visserligen sikte på själva kyrkobyggnaden med sina gråstensgavlar och är i så måtto ohållbar, ty dels visar redan hela dess yttre typ på en vida senare tidpunkt än 1100-talet, då dens sagts vara uppförd, dels har Bygdén i sitt Härnösands stifts herdaminne med stöd av tionderäkenskaperna i Kammararkivet lyckats uppvisa, att det först var omkring 1539, som den nuvarande kyrkan reste sig på sin klippgrund vid den fordom segelbara, nu nästan uttorkade Kyrkfjärden. Men sägnen har en mycket fast stomme av sanning. Bygdeå kyrksocken var en gång yttersta utposten mot norr för den ordnade svenska bosättningen. Därom vittnar det äldsta namnet, Norrbygda, det är Nordanbygden, den nordligaste bebyggelsen. Hit sträckte sig kristen samfundsordning och hälsingelag, hit men ej mycket längre. Där ovan i landet funnos i varje fall inga kyrkor, inga till egna sockenmenigheter sammanslutna byalag, inga tingsplatser. Urkunder från 1300-talets andra årtionde styrka slutgiltigt och utan luckor, att kyrkorna i Uma och Bygda, Umeå och Bygdeå, voro de nordligaste i landet. Samma förhållande framträder med all tydlighet i hälsingelagen, som i sitt bevarade skick snarast härrör från Nöteborgsfredens decennium. (s.110)

BYGDEÅ sockenkyrka är således den äldsta och nordligaste i denna tidigaste tid på 1300-talet.

SÄGNEN OM KYRKKLOCKAN

Inga krönikor tälja dessa forna vapenskiften och strandhugg i sydligaste Västerbotten. Men min tro är att folksägnen bevarat minnet av dem. Sådana händelser satte helt naturligt spår i lokala traditioner, och omständigheterna te sig verkligen så egendomliga, att även misstron mot bärkraften av sådana traditioner måste känna sig vacklande. Dessa sägner förbinda sig först och främst med Bygdeå, men de ge sig även tillkänna i Umeå. I en historisk-topografisk relation till Erik Dahlberg från Umeå magistrat berättas 1696, att där staden nu ligger en gång i tiden, innan landsförsamlingens medeltidskyrka blev byggd, enligt sägnen stått ett kapell, vars klocka vid ett tillfälle blivit sänkt i älven ”av rädsla för att fienderna, såsom finska och ryska, skulle den borttaga”. Från hela nyare tiden före stora ofreden känner man alldeles icke något ryskt anfall på Västerbotten eller något hot för ett anfall, som kan tänkas ha föreskrivit de anstalter som här åsyftas. Varje misstag är här uteslutet. Beträffande den senare medeltiden är saken visserligen icke lika klar, då urkundernas karghet förbjuder alla bestämda slutsatser. I varje fall är det okänt, att ryssarna då inträngt på det nuvarande Västerbottens område. Sägnen om kyrkklockans sänkning bevisar i och för sig mindre än ingenting; intet vandringsmotiv kan väl vara vanligare. Så mycket märkligare är emellertid traditionens utpekande av finnar som fiendefolket, – skenbarligen ett orimligt hugskott i betraktande av månghundraårigt fredligt grannelag under gemensam spira. Men taga vi steget ut genom att förlägga sägnen till tider, då karelare med vapen i hand gjorde sig gällande i västra Kvarkens farvatten, ett eller annat dygns segelfärd från Ule älvmynning, så skingras ju det dåraktiga i berättelsen.

KLIPPAN I BYGDEFJÄRDEN

Som nyss sades förtäta sig dessa fejdesägner just över Bygdeå, en gång den yttersta avsatsen i norrrländsk samhällsordning. Och särskilt samla de sig kring Bygde sten, som här i egenskapen av det omstridda gränsmärket bytt plats med det sju gamla mil norrut belägna Bjuröklubb.
Bygde sten är en reslig klippa på ett litet skär i Bygdefjärden, en halv mil norr om det från 1809 års krig bekanta Ratan och ett kort stycke från fasta landet, mitt emot byn Dalkarlså nedanför kyrkan. På högsta krönet av denna klippa sågs fordom en inristad figur, påminnande om ett fartyg med segel; så i varje fall enligt det äldre ortsminnet. Någon hällristning från arkeologisk tid synes det ej kunna vara fråga om med hänsyn till landhöjningen. Tydningen av ristningen, vare sig den är av människohand eller blott en naturens lek, lär vara fåfäng möda. Jonas Ask, som 1731 i Uppsala disputerade på en avhandling om Umebygden, hade sett tre olika avritningar, av vilka han meddelar en, men försäkrar samtidigt, att ingen av dem förtjänade tilltro. Teckningen i berget visade i själva verket ingen likhet med bokstäver i något känt språk eller med någonting annat. Den unge uppsalamagistern Jöran Vallin, sedermera bibliotekarie, professor och biskop, har i sina anteckningar från en året 1708 företagen resa meddelat en avritning av figuren på stenen; med någon fantasi skulle man kunna tyda den som en mitraformad, österländsk krona. Vi kunna emellertid lämna ristningen åt dess öde; den är av underordnad vikt i bredd med de traditioner, som här ägt sitt hemvist.

STRIDER MED RYSSAR

Dessa traditioner möta oss i skiftande klädnad, men kärnan är alltid berättelsen om vid Bygdeå utkämpade strider mellan ryssar och svenskar. I sin tidigaste av mig kända form träffas sägnen hos Bureus, som urspungligen nedtecknat den under sin förut omtalade Norlandsfärd julen 1600. Av intresse är att Bureus av allt att döma icke hört den i Bygdeå utan uppe i Luleå; den var sålunda spridd i hela det västerbottniska kustlandet.

En tid hände sig, lyder berättelsen, att ryssarna kommo nedför Ule älv och drogo över till Bygdeå. Där fingo de fatt en fäherde, gjorde sig lustiga och läto honom leka i luren för sig. Herden lekte i luren och sade:

”Ryssen ä här,
Ryssen ä här,
de taga mitt fä”,

som han förut var lärd att göra, ifall något skulle hända. När de svenske, som bodde näst intill, hörde det, samlade de sig, överföllo ryssarna och dråpo dem. Till ett minne av händelsen uthöggo svenskarna ett märke på stenen i Bygde å. Ryssarna åter säga, att det skall vara deras råmärke. För ett år sedan kom också en ryss till Torneå och uppgav, att han skulle fara dit och köpslaga; när andra ryssar fingo höra talas om det, blevo de genast hugade att slå följe med honom. Men Arend Josting erfor vad som stod på och lät förbjuda ryssarna att resa.

Så återges sägnen, och den synes i flera avseenden märklig. Den har, som vi se, förknippats med ett icke ovanligt vis- och sagomotiv, historien om vallhjonet, som i nöd tillkallar hjälpare med sin lur. Varianter av samma stäv (”Tolv män i skogen”) äro kända från så vitt skilda bygder som Uppland och Härjedalen: en sådan uppteckning ligger som bekant till grund fören av Per Hallströms noveller (”I blå skogen”). I Morvallen i Lillhärdal berättas om getkullan, som spelade, när fienden kom på plundring. Närmaste holme och udde ovanför Bygde sten heta Gethällan och Gethällsund, namn som måhända förklara sammanknytningen med sagomotivet; ursprungliga formen kan utan svårighet tänkas ha varit Getarhällan, och vallhjon heter på landets mål ”getare”. Men genom vandringslegendens maskor skymta konturer av en verklighet. Två omständigheter fäster man sig särskilt vid: Ule älv som ryssarnas färdeled och Bygdeå som deras anfallsmål. Om vattenvägen genom Österbotten har i det föregående talats; ännu i dag torde Ule älvs flodsystem utgöra den längsta sammanhängande båtled i hela Skandinavien, sammanlagt omkring 800 km. Att traditionen i Burei uppteckning låter de fientliga ryssarna komma från detta håll erbjuder icke det minsta egendomligt; det intressanta är endast den omedelbara förbindelsen med Bygdeå. Fienden kommer från Ule älv och styr kurs på Bygdeå. Det ligger här ytterst nära att erinra sig den ställning av svensk utpost, som en gång tillkom Bygdeå. Minnet därav var icke helt utslocknat på Burei tid. ”I Norrbotten bodde ingen norr om Bygde den tiden”, antecknar han i annat sammanhang från sin resa. Hans sagesman var Erik Guldsmed i Luleå, dennes åter kyrkoherden herr Anders i Piteå, en av de bästa kännare av lapparnas och birkarlarnas gamla arvsägner, som någonsin funnits.

Vi fästa oss även vid uppgiften om den ryske köpmannen, som tillsammans med sina stallbröder ville fara till Bygdeå och handla, men hindrades därifrån av den svenske befallningsmannen. Härunder torde dölja sig ett minne av äldre och vidare gränser för det handelsområde som de ryska karelarna tagit i anspråk, men från vilka de genom kolonisationen alltifrån början av 1300-talet trängdes tillbaka. Det är betecknande, att ”råmärket” för dessa landsmän till den brunskäggsyvige gårdfarihandlaren i Runebergs ”Älgskyttarna” synes ha blivit liktydigt med hävdvunnen gräns för det från uppsyningsmän och skrankor fria handelsutbytet. Det saknas icke exempel på att ryska handelsmän uppträtt i Västerbotten ett stycke fram på 1600-talet, men så vitt jag känner ha de icke brukat sträcka sina färder så långt söderut som till Bygdeå. Av berättelsen framgår ju också, att Arend Josting stått helt oförstående inför den ryske undersåtens påståenden.

Den genom Bureus bevarade traditionen är, som redan antytts, icke den enda i sitt slag. Åtminstone ytterligare tvenne finnas, av något yngre datum. Båda berätta om strider mellan svenskar och ryssar i Bygdeå.

I forna tider, heter det i en av Ask citerad relation från Umeå av 1695, kommo ryssarna till Bygdeå och inhöggo en ristning på Bygde sten ute i havet. Men när de sedan ville landsätta sitt folk, ledo de genom kraftigt motstånd ett nederlag, som tvang dem att draga sig tillbaka uppåt Torneå. Här ställde de sitt vaktmanskap, 700 man, på Seskarö, men svenskarna följde efter, slogo styrkan på Seskarö och kastade den återstående fiendehären ur landet.

Har sägnen någon grund, så är antagligen det angivna styrketalet något överdrivet. I sin tredje avfattning, upptecknad några decennier senare, har sägnen fått en delvis avvikande, kvasihistorisk utsmyckning. Ask har berättat den såsom han uppfångat den på orten.

Ryssarna hade fordom angripit Bygdeå och velat göra klippan i fjärden till sin gräns; medan de höllo på med att inrista sitt märke i stenen, hördes ljudet av trummorna i Baltzar Bäcks armé, varvid ryssarna skyndade att med ofullbordat verk sätta sig ombord och fly undan.

Här har sägnen hänförts till Karl IX:s tid, och varför så skett är icke svårt att förklara. Minnet av Baltzar Bäck, den store krigsöversten, levde länge i Västerbotten, där han verkade under sina kraftigaste år och ägde flera förläningar… (s. 113-119)

NILS AHNLUND erbjuder mycket intressanta historiska aspekter på Bygde sten utifrån de sägner som är knutna till Bygde sten och Bygdeå. Nils Ahnlunds kapitel – i boken Oljoberget och Ladugårdsgärde från 1924 – ”Bygde sten” (sid. 95-130) ger en historisk kontext till gränsstenen från 1323. Professorn i historia Nils Ahnlund med barn- och ungdomstid i Umeå inspirerar studenter och andra till vidare forskning om Bygde sten, 1300-talets förbindelser mellan Botten och kareler samt Kvänland.

/DSr

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: